stråle, i fall en så eterisk jemförelse tilllåtes oss. Hennes lockar hade denna glänsande guldfärg, som endast afunden kallar röd. och föllo, under en bredskyggig italiensk halmhatt, omkring ett anlete, som tycktes hafva lånat sin hy af den friskaste ros. En bred, öppen panna, klara, mörkblå ögon, beskuggade af fina, bågformiga ögonbryn, något mörkare än håret, n fin, lätt böjd näsa och en liten rosenröd mun med samma oregelbundna form, som de österrikiska prinsessornas, så att undre läppen sköt något litet framom den öfre; men en beskrifning som denna måste alltid blifva otacksam och blott gifva en svag bild af föremålet derför. Kan man emellertid föreställa sig en den smärtaste växt, de rundaste axlar och den hvitaste hals för att uppbära detta vackra hulvud, så kan man dock någorlunda tänka sig den unga flicka som nyss steg ur vagnen, klädd i klädning af hyacintlärgadt siden och derötver en hvit kaschmirschal med gula border. Den eldröda porten öppnade sig nu för den sköna flickan, som måste anvä.da all sin själsstyrka, understödd af en parfymerad näsduk, för att bana sig väg mellan den mängd negrer och mulatter, som i förstugan trängdes med höns och kycklingar och med nästan alla slags kreatur vår Herre skapat, inklusive några från bufvud till fot rödklädda karlar, hvilka till utseende förr eller sednare mogna tör galgen, hade den äran att bevaka Ingången till det hus, der dofia Maria Josefa Ezcurra, Rosas svägerska, bodde. Icke utan svårighet uppnådde den unga damen salsdörren, som hon öppnade, i hopp att finna någon som kunde föra henne til husets herrskarinna. Men i salen befunno sig endest två mulattqvinnor och tre negrin