till deras storlek: om en valkrets skall välja 5 representanter, och det blott finnes 50,000 valmän, böra de 30,000 valmännen icke ega rätt att utse mer än 3, medan de 20,000 välja två. Man må icke säga, att detta valsätt afser att undertrycka demokratien; det utgår tvertom från demokratiska grundsatser, ty demokrati betyder icke uteslutande allas herravälde, utan också alla partiers lika berättigade representation. Majoriteterna skulle bilda parlamentets majoritet, minoriteterna dess minoritet. Mill har alltså anslutit sig till den af Hare förfäktade grundsatsen om ett proportionelt valsätt, som äfven annorstådes funnit sina försvarare, ehuru i en mycket oren form. I England anses den nemligen icke användbar för en i.skränkt valmanskår, utan såsom ett naturligt och nödvändigt supplement till den allmänna rösträtten, för att afhjelpa de ofullkomligheter, som kunde deraf härflyta. Men hvad som kan vara fullt ändamålsenligt, der det är fråga om stora massor af valmän, hvilka gruppera sig omkring ett par enstaka kandidater, kan lätteligen bli ytterst oförständigt, der blott små tal framträda och der följaktligen tillfälligheterna kunna få en öfvervägande betydelse. Cobden var af annan åsigt än Mill i detta afseende, i det han föredrog en delning i små valaretsar, så att icke 50.000 valmän skulle välja 5 parlamentsledamöter, utan att hvart 10,000-tal finge sin representant. Auna ett val har betydelse äfven för främmande, Det är valet i Rochdale, Cobdens valkrets. Der presenterade sig såsom kandidater en advokat Brett, en tory samt en af Cobdens vänner vid namn Potter, ytterst liberal. Sjeltva Times tog parti för denne sednare. Bright for till Roch ale och höll ett tal emot Brett, ur hvilket vi nyligen meddelade ett karakteristiskt utdrag. Potter sjelf förordade allmän valrätt, förändrad indelning af valkretsarne efter folkmängd och egendom, fullständig religiös jemnlikhet och borttagande af kyrkoskatter, besparingar i statshushållningen och undvikande af inblandning i utländska angelägen heter. Brett visade sig vara en afgjord tory och uttalade på valdagen sin varma sympati för sydstaterna och sitt missnöje med att Engländ och Frankrike icke erkänt dem. Vid voteriagen blef Potter, hvilken förklarade sig för en vän af unionen och fiende till allt slafveri såväl i Amerika som i En land, vald med en majoritet at 150 röster. Vid detta val är det intressant att egga märke till huru torypartiet, likasom öfver hufvud Englands aristokrater, Whigpartiets ledare deri inbegripne, ända från krigets början hyst mycken sympati för sydstaternas uppror, utan afseende på att det skedde förnegerslafveriets bibehållande, medan alla de liberala med Cobden och Brigth i spetsen, upprepade gånger uttalat sin Önskan och sina förhoppningar om unionens återupprättande. Och likasom slafstaternas uppresning och unionens faror unler de första krigsåren varit till stor skada ör reformrörelsen i England, i det man närledde såväl sjelfva upproret som krigets lyckor från den demokratiska författningen, å skall naturligtvis unionens förnyande och len demokratiska nordens seger öfver sölerns aristokrati blifva ett vigtigt stöd för lem som fordra en parlamentsreform i denokratisk riktning. Ja, det synes redan, tt till de nu förestående valen i sommar kola en stor mängd yngre Whigs uppträda åsom kandidater i kretsar, som förut tillört torypartiet, och våga en allvarsam lust, medan toryerna vid omvalen under le sista åren haft öfvervigten och vunnit lera röster, och till och med ansågo segern rid de allmänna valen för säker.