inträda. Mannen lutade sig trött mot ledstången till trappan, aftog hatten och skakade håret ur pannan, som man stundom pågn göra en sommarhet dag, hvarvid han ick tillfälle att se sig omkring åt ömse sidor, och vå han öfvertygat sig att på hela gatan icke fanns någon lefvande själ, klappade han på porten med käppknappen, i stället för med det stora lejonhutvud af brons, som tjenade till portklapp. NIONDE KAPITLET. Engeln och demonen. Vi skola icke länge hindra läsaren att göra bekantekap med den man, som nu in trädde i Daniel Bellos hus. Men emellertid måste vi för en stund öfvergifva Victoriagatan och bedja vär vän, tiden, atti stället för sin vanliga jenna gång, taga ettsprång med oss ända från daggryningen och till middagstiden, en af dessa Majdagar, då vår sköna, högblå himmel är så ren och ljus att den förefaller som ett hvalf af siden och guld. Klockan är ungefär tolf, då en elegant täckvagn, dragen af två präktiga hästar från dofia Augustina Rosas de Mancillas hus, tager vägen till gatan Las Piedras och stannar vid San Juansplatsen, u:anför eit hos, hvars port gerna kunde vara den beryktade helvetesporten, ty så eldröd är den till färgen. Vagnsdörren öppnades och en ung dam steg, eller rättare sprang derur, i det hon helt lätt stödde sin med en halmgul handske beklädda hand på lakejens axel. Dervid visade sig en skymt af den minsta och vackraste fut, som någonsin fått rum i en violett tygkänga; men blott en skymt, lika hastigt försvunnen. Den unga damen, fo lens egarinna, tycktes vara omkring sjutton eller aderton år, och var vacker som en sol