gilva valrätt i städerna (nu fordras 10 st.), och Jå valmännen förklarade detta för ett nödvändigt vilkor för att blifva vald, förklarade han sig också efter något betänkande villig att gifva ett löfte i denna riktning, Man ser alltså att detta är den första punkt hvarpå sträfvandena komma att riktas. Westminster blef en plats ledig, och en de valmän kastade sina ögon på den berömde författaren John Stuart Mill, hviken i sin: skrifter visat sig som en afgjord radikal. En uppmaning riktades till honom och har visade sig villig att uppträda som kandidat men nekade att offra penningar på sitt va (ej blott till rena mutor, utan ock till de mänga utgifter, som äro förbundna med et engelekt val och som nu förtiden betalas a! kandidaterna). — Dertill hade han icke råd och ansåg det dessutom principstridig! och ovärdigt. Man kunde heller aldrig vänta att få någon verkligt god och sann folkrepresentation, så länge blott rika personer uppträdde såsom kandidater. Då han i sitt bref dessutom förklarade sig icke vilja uppgifva någon af sina åsigter för valmännens skull, ej heller kunna åtaga sig att representera valkretsens särskilda intressen, fanns ju anledning nog till anfall på honom, och flera tidningar angrepo Mill för hela hans doktrinära riktoing. Times var icke heller god på honom, liksom den öfverhufvud är en afgjord motståndare tiil hvarje valreform, till en genomgripande reforin, emedan den är för radikal, och till en mindre, emedan den ändock icke skall göra tilltyllest och sälunda hejda agitationen. Mot Mill uppträdde flera såsom kandidater, men på ett valmöte höll Roebuck ett tal, hvaruti han enträget uppmanade att välja Mill, emedan detta val skulle hedra både valkretsen och den valde, och man bestämde sig derföre ock att antaga honom såsom kandidat, i det en komit bildades för att insamla den summa, som behöfdes för att bestrida utgifterna för valet (1200 ), och en inbjudning tillställdes Mill. Mill tog sig deraf anledning att i Times uttala sin tacksamhet för detta beslut, som skall blifva lika hedrande för valmännen sjelfva som etterfölja; svärdt i andra stora valkretsar, och som sannolikt skall bidraga att höja reformpartiets anseeude och främja sjelfva reformen. Han framställde derefter sina åsigter om de stora politiska hufvudfrågor, som nu för tiden ega någon framstående betydel-e. Han skulle rösta både för Bainess lag om utvidgad valrätt i städerna och för Locke Kings om nedsättning af census för landtdistrikten från 50 till 10 f (af andra liberala ändradt till 20 ); dock endast såsom förberedande steg. Såsom slutlig valordning uppställer han valrätt för alla fullvuxna, både män och qvinnor, som kunna läsa, skrifva och räkna samt icke på de sista åren emottagit något fattigunderstöd. Han vill desutom mföra ett valsystem, som betryggar alla klasser, alla intressen och alla betydande minoriteter en passande representation. Ingen enskild klass bör kunna öfverrösta alla de andra tillsammans, hur talrik den än i och för sig må vara; ty all klassöfvervigt är förhatlig. Åt le arbetande klasserna i landet önskar han gifva hälften af foikrepresentationen, men frågan om valsättet mäste underkastas n offentlig och mogen diskussion. Han föedrager ett blandadt system af direkt och ndirekt beskatt.ing; att betala hela stats1itg.ften med inkomstskatt, skulle icke vara ädligt, då det skulle alltför mycket fresta ill bedrägerier; nödvändighetsartiklar böra cke beskattas, men deremot om till och ned en arbetare gifver ut till lyx för egen äkning hvad som borde användas till faniljens nödtorft, bör han beskattas för en ådan utgift. Han tror att hvarje civiliseadt folk är berättigadt att efter godtfinnanle ordna sina egna inre förhållanden, utan utt något främmande land kan bianda sig leruti, emedan intet främmande folk kan örstå ett annat folks inre förhållanden. Men m ett folk hälles unaertryckt af främmanle, antingen omedelbart eller medelbart geiom understöd åt infödda tyranner, så måte hvarje folk ega rättighet att ingripa. lan gillar derföre Frankrikes krig mot Osterike 1859, men icke mot Rom 1849; men ehuru tt krig för Polens och Danmarks skull hade arit fullt berättigadt, skulle han dock icke östat derför, emedan han väntade mera kada än gagn deraf. Alla inskränkningar not olika trosbekännare böra bortfalla. sjelfva valet skall ske offentligt, och då an icke tror att valmännen äro slaviskt eroende af godsegare, kunder eller arbetsifvare, vill han icke förorda sluten voteing. Någon atväpning är icke rådlig uner nuvarande europeiska förhållanden, i nledning af de stora militärdespotiernas vilja mot England, men man bör sträfva tt få ett nyttigare sjöoch landtvärn, än : ran nu eger trots de ofantliga utgifterna erför; dock skall detta mål svårligen uppås förr, än de mindre skattegifvarne erhålla törre inflytande på representationens samnansättning. Försäljningen af officersj aenter bör afskaffas, men då mäste man på amma gång försäkra sig om att den icke flöses af ett nytt system, som tilläter neposmen att göra sig gällande; prygelstraffet ör atskaffas såväl inom armån som flottan ch endast bibehållas för förbrytelser, som tvisa brutal råhet. Brefvet talar äfven om vrister mellan arbetare och fabrikanter, varuti staten, enligt Mills åsigt, icke bör blanda sig, emedan de endast kunna lyckgt ordnas genom öfverenskommelse. 1 Utom detta bref till valkomitens ordfö-t inde, har äfven blifvit publiceradt ett an-i at bref från Mill till Cobden, hvaruti han t fven förordar att gifva qvinnor valrätt lika 1 1ed männen (i kolonien Victoria i Australr I 8 I en ega de qvinnor valrätt, som betala atter), samt att fordra en viss grad af ppfostran såsom vilkor för valrätt. Mino