ligt, ett blixtsnabbt slag träffande tyranniets hufvud, så att den förfärliga hämd, som de visste skola åtfölja hvarje försök dertill, ej skulle hinna ega rum. Och då vid tanken härpå blicken föll på de hindrande omständigheter af tid och rum, som ställde sig i vägen för denna önskvärda hastighet — då darrade diktatorns dödligaste iender för befrielsens timma. Sådant var befolkningens moraliska tillstånd den dag, hvars sol vi nyss sett höja sig öfver Buenos Ayres. Just då morgonrodnadens första ljus visade sig i öster, som vi redan i detta kapiels början antydt, just då tystnaden i den stora staden började brytas af några kärror om begåfvo sig till torget, syntes på Vicoriagaten en ensam vandrare. De var en lögväxt man, något fet, med frisk, solbränd 1y, som tycktes hafva räknat femtio eller emtiofem somrar. Han stödde sig med en viss värdighet mot en bambukäpp och gick ;å långsamt och likgiltigt sin, väg framåt, som om hans enda ändamål med denna tiliga vandring varit att före någon annan åta solen lysa på sin ofantliga röda väst och på de röda band, som prydde hans hatt och knapphålen på hans rock. Af en sällam tillfällighet råkade han emellertid esomftast tappa sin vackra, med elfenbensknapp örsedda rörkäpp, hvilket han ej förmärkte örrän han gått ett eller par steg, hvarföre van alltid måste vända sig om för att uppaga den. Om han då kastade en hastig Nick utåt den del af gatan, som han redan jasserat, var detta ju högst naturligt och unde ej väcka ringaste misstanka. Efter att sålunda tjugo eller flera gånger örlorat och upptagit sin käpp, stannade vandraren utanför den port, der vi några immar förut sett Daniel och hans betjent!