Aftonbladet – 1 maj 1865, sida 2

AMALIA. Roman i tvenne delar. AP i Jose Mårmol). Förlåt mig, jag har ännu icke slutatt, sade Rosas lika lugnt som förut. Då man har sådana fiender, mäter man dem icke efter antalet, utan efter den makt, som hvarje parti, hvarje individ besitter. Och om man jemför dessa splittrade krafter med den koncentrerade, väl organiserade, solida makt, som styres af blott en enda vilja, så blir resultatet ovilkorligen att denna sednare makts öfvervigt är säker, oundviklig, ehuru obetydlig den äfven må synas emot sina fiender i massa. Vet ni nu, sefior Mandeville, huru ni ungefärligen bör uppfatta min ställning och mina fienders?4 Oh, fullkomligt, fullkomligt, ers excelens!4 sade ministern och gnuggade sina fina, hvita händer med ett uttryck af belåtenhet öfver att ändtligen ha blifvit förd ur den labyrint af ovisshet, hvari Rosas behagat indraga honom. Jag skall skrifva om mina depescher och bedja lord Pa!merston betrakta ställningen i Buenos Ayres ur den nya synpunkt ers excellens nyss haft godheten anvisa. sGör som ni behagar. Jag begär blott attni ej afviker från sanningen, sade Rosas med en lätsad likgiltighet, som skulle ha visat engelsmannen att uppriktigheten nu efterträddes af förställvingen, ifall han ej varit så hänförd af den lysande plan man nyss för honom utvecklat. ) Se ÅA. B. n:r 83—655, 99. 80 -92, 91—96.