Aftonbladet – 1 maj 1865, sida 2

före, om jorden blef förbannad för syndens skull, hvarföre rullar hon ej omkring i rymden utan sol, utan stjernor, utan skönhet och ljus? Men naturen synes ofta uppresa sig mot menniskornas gerningar och mången gång med köld stöta henne bort, när vi hos henne söka deltagande i sorger och olyckor. Eller skiner icke solen lika klart och varmt på vår förtviflan, vår nöd, som på vår glädje och lycka? Beslöjad af en dunkel natt öppnade en kunglig hand ett fönster af ett palats i Paris och gaftecken till S:t Bartolomeinattens gräsligheter, och följande dag darrade en strålande sols gyllne Se öfver det stelnade blodet af offer, hvilkas sista suck var en bön till Gud om hämnd! Och i en doftfull sommaraftons ljusa skymning, då månen och stjernorna började sprida sitt ljus öfver det sköna Italien, då vesperklockan kallade till bön, gaf en ung flicka signalen till sicilianska aftonsången, som med strömmar af blod utplånade minnet af begångna oförrätter! Liksom naturen, tycktes äfven menskligheten förblifva likgiltig för de olyckor, som samlade sig öfver detta folks hufvud — ett folk, som ensamt förstått uppbära sin storhet och sin ära och som äfven var dömdt att allena genomgå olycksprofvet. Ett folk, som då det lemnade sina blommande vildmarker för att skänka friheten åt befolkningen i tio provinser, hvardera så stor som ett litet konungarike, tycktes utsedt att vara lika storartadt i motgång som medgång, i dygd som i brott; i brott, ty det hafaf blod och tårar, hvari detta folk sölade sina händer, framkallades af händelser som bära en originel och mäktig prägel, som höja dem öfver de småaktiga strider, hvaraf nationernag borgerliga och politiska lif sönderslites och blodbesudlas. (Forts.)