Aftonbladet – 1 maj 1865, sida 2

app för att dölja det raseri som i detta igonblick nästan beherrskade honom. Mandeville hade på en gång åter blifvit nkastad i labyrinten, och såg nu ingen möjlighet att åter komma derur. Han missröstade alldeles om att kunna förstå denne man, i hvars sällskap ingen någonsin visste om han borde vara nöjd eller missnöjd med honom eller med sig sjelf. Rosas började gå fram och tillbaka i rummet, men stannade hastigt för att lyssna. Hofslagen af en galopperande häst hördes itåt gåtan. I nästa minut stannade hästen utantör Rosas port. Någon poliskurir, sade Mandeville som ville på något sätt återknyta samtalets tråd. Rosas betraktade honom föraktiigt. Nej, herr engelsman, sade han; den ler hästen kom från Campafian och den som stannade honom utanför mitt hus var in.en poliskommissarie, utan en god gaucho. Ministern reste sig med en lätt axel ryckning. Corvalan inträdde i detsamma med ett bref i handen, hvilket Rosas mottog och öppnade. -Men knappt hade han läst de lörsta raderna, förrän hans ansigte antog ett uttryck af den vildaste vrede, dock så hastigt öfvergående, att Mandeville, som bemärkt det, ej rätt visste om det var verkigt eller blott en optisk illusion, Ni lemnar mig således, sefior, sade Rosas, afbrytande sin läsning och räckte han den åt Mandeville, som fattat sin hatt. Ers excellens torde eljest tröttna på sina vänner. När ämnar ni afskicka paketbåten?4 fråsade Rosas utan att hafva hört ministerns ord. 4J öfvermorgon, ers excellens. Det är att göra eig god tid. Lit er se