Aftonbladet – 28 april 1865, sida 2

1 stridens aigörande ogonblick toges 1 så stort anspråk. Då, efter skjutning å ömse sidor, striden slutligen öfvergår till bajonettanfall, och dit öfvergår den också, samt en kamp man mot man uppstår -— måste den trupp, som med kroppssiy och vighet förenar skicklighet i vapenföring, ovilkorligen ega både moralisk och fysisk öfverlägsenhet öfver sina motståndare. Talaren afslutade sitt särdeles intressanta föredrag med önskan och uppmaning till de frivilliga skarptkyttekårerna att så mycket deras tid tilläte vinnlägga sig om militirg, mnastikens öfningar. a — Professor Rydins föreläsningar öfver den svenska statsförluttningen afslötos i går alton med ett högst intressant föredrag öfver den nu gällande statsförfattningens hufvudsakliga bestämmelser, vår nu gällande konstitutionella rätt och våra nuvarande representativa former. I förra afdelningen af detta föredrag upNN sig talaren vid statsmakternas förållande till hvarandra, och visade att under vårt nuvarande statsskick, sådant det finnes i grundlagarne utstakadt och blifvit i allmänna rättsmedvetandet utveckladt, flera af statsvetenskapens problemer blifvit lösta på ett sätt, hvartill historien icke förut företett något motstycke, och att hos oss förhållandet mellan statsmakterna ör så ordnadt, att det måste befrämja samhällsskickets utveckling. Sednare afdelningen af föredraget egnades åt en blick på vår nuvarande nationalrepresentations sammansättning och arbetsordning. Talaren behandlade dervid hvarje stånd särskildt och visade till en början uti en utförlig, af upplysande historiska uppgifter och statistiska fakta illustrerad, framställning, att adeln numera saknar hvarje slags befogenhet att utgöra en särskild afdelning inom representationen; alt dess representationsrätt utgör blott och bart en rättighet, som icke motsvaras af eller medförer någon som helst förpligtelse; att den fullkomliga regellösheten i denna representationsrätts utöfning verkar störande på riksdagens, synnerligast utskottens, arbeten, och att det måste väcka förandran att ett förhållande, till den grad oefterrättligt, kunnat ega bestånd. Äfven presteståndet, som, enligt hvad tal. visade, förut verkligen egt en politisk betydelse, vore likaledes, äfven efier inrymmandet af universiteternas och vetenskapsakademiens representanter, numera, då bildningen blifvit allmännare och tillgänglig för alla, för trångt att utgöra de andliga kulturintressenas målsman. Det representerade i sjelfva verket endast kyrkan: men genom kyrkomötenas införande hade det kyrkliga elementets närvaro i nationalrepresentationen blifvit ölverflödigt. Hos borgareståndet funnes numera icke ett spår qvar af dess ursprungliga bestämmelse att föra målsmanskapet för förädlingsnäringarne. Intet stånd hade genomgått sådana förändringar som borgareståndet, och dödshugget hade det erhållit, i hvad dess förra betydelse anginge, genom den nya näringsförfattningen, enligt hvilken för for värlvande at valrätt och valbarhet till borgarestvåndet endast fordras en naken anmälan till magistraten om någon yrkesutölning. Det fordna borgerskapet vore nu helt och hället uppslukadt af den allmänna medborgerligheten. Bondeståndet existerade icke heller numera i den betydelse, hvari detta stånd uppkommit, nemligen såsom en sammanfattning af de mindre upplyste och mindre erfarne bland landets jordbrukare. Dessas misstro mot öfriga samhällsklasser hade länge utestängt dem från bondeståndet, men genom de tid efter annan genomförda reformerna hade ståndet upphört att vara en särskild korporations representanter och i stället blifvit i allmänhet representanten för landets odal-allmoge. Med afseende å arbetssättet, utgjorde representationen ett söndersplittradt enkammarsystem, men vore sämre än enkammarsystemet i allmänhet derutinnan, att de skäl, som anföras i hvarje dess särskilda afdelningar, icke kunna blifva hörda inom hela representationen. En nödhjelp hade man sökt åstadkomma genom utvecklingen af utskottens verksamhet. Utskotten bilda nemligen i viss mån en söndersplittrad andra kammare, men totalomdömet om hela arbetsordningen måste dock blifva, att den söndersplittrar kraften af rikets ständersinflytande; att den icke innebär någon garanti mot förhastade beslut, men genom bristande utvägar: att åstadkomma en sammanjemkning af åsigter hindrar många nyttiga beslut och slutligen lägger hinder i vägen för en nödig och önskvärd vexelverkan mellan de båda statsmakterna. Genom att! utdraga konseqvenserna af nuvarande arbetsordning visade talaren, att utom det att, i flera antydda fall, riksdagen kan råka i baklås, d. v. s. att ingen form finnes för uppstående tvisters slitande, om det ville sig riktigt väl en enda fråga skulle kunna hos ständerna och dess särskilda afdelninkomma att genomgå 188 särskilda behandlingar, cervid det blott och bart formella skulle kunna medtaga en tid af 85 dagar, tiden för betänkandens uppsättning och tryckning oberäknad. Att detta allt till trots representationen kunnat, såsom fallet varit under de sednare åren, verkligen uträtta något godt måste, yttrade till sist talaren, tillskrifvas den omständigheten, att samtliga