Aftonbladet – 26 april 1865, sida 3

—LLL re Rätlogångsoch Polissaker. Majoren G. M. Stjernsvärd har i en till justitiekanslersembetet, under den 18 dennes, ingifven skrift yrkat åtals anställande mot domhafvanden i Sollentuna härad, häradshöfding Abenius, dels af andra anförda skäl, dels och hufvudsakligen derföre, att majoren anser häradshöfding Abenius vid afkunnande d. 12 d:s af ett utslag i ett vid nämnde häradsrätt afdömdt mål mellan majoren å ena samt kronofogden Hellhoff, bryggaren Hauffman, v. notarien D. Silln samt t.f. fjerdingsmannen Moell å andra sidan, rörande af majoren å sina vederparter yrkadt ansvar för våld, olaga häktning, falsk angifvelse och förfalskning — hafva, enligt majorens uppfattning, åsidosatt hvad lag i 1 kap. 11 och 12 paragraferna samt 24 kap. 3 rättegångsbalken stadgar och honom såsom domare ålegat, hvarigenom domhafvanden förmenas hafva ådagalagt väld och gjort orätt vid domarekallets utöfvande? såmt således enligt 21 kap. 1 strafflagen gjort sig förfallen att varda afsatt och förklarad ovärdig att i rikets tjenst begagnas?. I sin ingifna skrift anför majoren för öfrigt bland annat: ?Uti hvarje samhälle, som mer än till namnet vill vara fritt och lagbundet, utgör det visserligen ett oeftergifligt vilkor att fullkomlig likhet inför lagen är rådande, således att vid lagens tillämpning intet afstende göres hvarken å börd eller högre och lägre samhällsställning; men jag anser äfven att med hvarje, med särskild makt och myndighet förlänad person, det strängare skall förfaras rörande alla maktmissbruk, än med den med öfverträdelse af lagens allmänna bud förvunna medborgaren. Och gäller min här uttalade åsigt i främsta rummet den, hvilken som domare, i många fall oåtkomlig, å ena sidan kan beröfva en medborgare hvad för honom oersättbarasi är, och å en annan omintetgöra den upprättelse, hvartill han är berättigad. Lagens ändamål är icke allenast att bestraffa brottet, utan äfven att gifva upprättelse åt den förfördelade.? Det Hollertzska tullbalansmålet. Kammarförvandten Stridbeck har hos K. M:t anfört besvär öfver det kammarrättens utslag, genom hvilket höno a blifvit ådömdt ansvar och ersättningsskyldighet i detta mål. Hr Stridbeck har hos oss anhållit om offentliggörande af denna besvärsskrift, som lyder sålunda: Stormäktigste, allernådigste konung! Underdånigst vågar jag härmed utbedja mig Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning af kongl. kammärrättens bilagde utslag, dateradt den 3 sistlidne Februari, men mig först den 23 derpåföljde Mars delgilvet. Genom samma utslag har kammarrätten, 1 förmågo af 61 kap. 2 missgerningsbalken och med tillämpning af 1 kap. 12 S rättegångsbalken, dömt mig att vara förlustig min å tullverkets stat innehafvande kammarskrifvaretjenst samt att under sex månader hållas i fängelse, hvarförutan mig ålagts att, jemte aflidne M. Hollertzs rättsinnehafvare och der tillgång bäst kunde förefinnas, till tullverket ersätta en derstädes yppad kassabrist af 17.895 rdr. Genom utredningen af målet har kammarrätten funnit, det icke bevisning emot mig förekommit om uppsåtligt deltagande i det af Hollertz föröfvade tillgrepp af det fastställda balansbeloppet. Kammarrätten har deremot lagt mi; till last: 1:o underlåtenhet att i behörig tid och fo dning uti rikets ständers bank insätta af mig för sådant ändamäl emottagna uppbördsmedel och särskildt min åtgärd att, i stället för ombesörjandet af en dylik insättning, hafva till den då tjenstförrättande kamreraren i kongl. generaltullstyrelsens kammarköntor M. Hollertz öfverlemriaat ett den 11 Februari 1864 till nämda kontor ankommet penningebref från Gefle tullkammare, hvarigenom jag, enligt kammarrättens åsigt, skulle beredt Hollertz tillfälle att de deruti ioneslutna medlen förskingra; samt 2:o att jag och Hollertz haft gemensamma lånetrans aktioner och jag af Hollertz erhållit åtskilliga penningelån, ehuru jag bort inse, att Hollertz icke kunnat för utlåning ega till hands lofligen undfångna medel, genom hvilket åter kammarrätten ansett mig hafva bidragit till kassabristens ökande; och har kammarrätten på dessa skäl funnit mig vara lagligen förvunnen att genom felaktigt förfarande under utöfning af tjenst i generaltullstyrelsens kammarkontor, i förenin; med samtidigt begagnande af min ställnin, i kontorets förman, tillförordnade kamreraren Hollertz, för att af denne åtkomma penningar, hafva i väsendtlig mån främjat uppkomsten af den balans, som i kammarkontoret yppats å medel, vid hvilkas behöriga handhafvånde det skulle varit min tjenstepligt att biträda, samt förthy genom det 1 underd. öfverklagade utslaget emot mig tillämpat ofvannämnda lagrum. Ehuru kammarrättens utslag refererar hvad i målet taladt och svaradt blifvit, vågar jag likväl hoppas, att 1. K.M:t täckes nådigst från kammarrätten infordra hela ransakningsakten med alla dess bilagor, enär, hvad fullständighet utslaget än fått, den dock i många för mitt försvar vigtiga punkter. är bristfällig. Så nämner utslaget icke ett ord om Reetzs och Strandbergs vittnesmål derom, att de vid Hollertzs försvinnande häftade i skuld hos honom för bekomne penningeförsträckningar. Kammarrätten har rättvisligen förklarat, att 28 icke kunde fällas till ansvar för tillgrepp af alansmedlen. Att jag rättvisligen bort frikännas äfven från all delaktighet uti det af Hollert2 föröfvade tillgrepp af såd:.na medel, och att kammarrätten icke haft skäl till sitt påstående, att idvokatfiskalsembetet icke skulle saknat anledning att, på sätt som skett, fullfölja åtalet emot nig, vågar jag hoppas att E. K. M:t, vid pröfning af kammarrättens emot mig åberopade lomsskäl samt hvad till ådagaläggande af min ullkomliga oskuld härutinnan förekommit mnå