Aftonbladet – 26 april 1865, sida 2

?Blef han öfverraskad, den engelska apan ? ?Jag tyckte det. Tyckte? Hvad djefvulen tjenar det er då till att ha ögon i hufvudet? Gjorde han några frågor.? PIcke en enda. Så fort han hört ers excellens befallning lät han tillsäga om sin vagn.? ?Låt honom komma in.? Den person, hvarmed läsaren nu kommer att göra bekantskap, var, hvad hans engelska egoism beträffar, alldeles sådan som de flesta af den britiska diplomatiens representanter, men deremot, hvad glömskan af hans värdighet både som menniska och diplomat angår, sådan som menniskor endast kunna blifva under en styrelse sådan som Rosas, eller då en sådan styrelse öfverallt annorstädes är omöjlig, måste vi säga att sir John Mandeville var sådan som det endast var möjligt att den tiden blifva i Buenos Ayres. Sir John Henry Mandeville hade lyckats förmå Rosas till en eftergift, som denne nekat hans företrädare mr Hamilton, det vill säga afslutandet af en traktat om slafhandelns upphörande. Denna seger öfver mr Hamilton hade hos Mandeville väckt varma sympatier för Rosas, oaktadt han ej kunde för sig dölja att denna traktats afslutande endast berodde derpå att diktatorn säg sig nödgad att se sig om efter beskydd och vänskap hos engelska regeringen alltsedan den ödesdigra 23 September 1838. Men hvilka orsakerna dertill än hade varit, var och förblef denna traktat en seger för Mandeville, för hvilken han hade Rosas att tacka. Menniskor som Rosas behöfva dock ej några vänner, önska ej att egasädana: för