jukdom. nod och fullkomtig hjelplöshet drifver en fattig maskinistenka till det steget, som nu är hennes sista tillflykt, nemligen att anropa medlidsamma medkristna om en liten skärf. Hon har i många månader legat på Provisoriska sjukhuset och nu blifvit derifrån utskrifven såsom obotlig. Tjena kan hon ej, knappast gå på sina matta ben, emedan ryggen är så godt som afbruten. Hvarmed skall hon väl då försörja sig och sitt årsgamla barn? För Guds barmhertighets skull, räcken henne en skärf, så att hon må räddas från förtviflan; ty hon ser ej annat än mörker och är utan slägtingar, utan stöd. Äfven den ringaste lilla gåfva skall med välsignelser och varmaste tacksamhet emottagas, om den inlemnas å Aftonbladskontoret vid Mynttorget.