kyrkan är ganska ringa. Deremot uppgår det arrende, som Domkyrkan uppbär af sina öfriga ej till skatte försålda hemman till ett högst betydligt belopp, med hvilket de ofantliga utgifterna blifvit bestridda, dels för Domkyrkans under mer än ett fjerdedels sekel fortgående restauration, dels ock för andra storartade byggnadsarbeten, hvilka utgifter under nyssnämnda tid beräknas till minst en half million rdr. Man kan således med temlig visshet antaga att Domkyrkorådet och troligen äfven andra embetsmyndigheter, som öfver framställningen blifva hörda, skola afstyrka densamma. Att åter arrendatorerna ifrigt skola dertill yrka bifall är lika antagligt. Särdeles intressant är emellertid denna framställning. Då det belopp, som i skattelösen för dessa hemman komme atterläggas, tvifvelsuan skulle uppgå till en ofantligt hög summa, vittnar den nu vidtagna åtgärden om arrendatorernas goda ekonomiska ställning då de ej tveka att utbetala denna lösen. Frågans afgörande torde hufvudsakligen bero på en noggrann utredning af Domkyrkans eganderätt till dessa hemman, hvilka tillfallit Domkyrkan medelst donationsbref och testamenten, hvilka ge-: nom konungaförsäkringar bekräftats.