UL TCTCUTITREL SCOCT, flat 3 BILL TIIGATITIULT TLA Då verstigit 60 om dagen och i medeltal har de varit 25 å 30 om dagen. En liten replik. I en morgontidning uppträdde häromda gen en författare med anmärkningar mo! en artikel i Aftonbladet, kallad ?Sjukt elle friskt?4 hvilken betecknas såsom svassande. dock välmenande. Tacksam för det senarc erkännandet, och betraktande det förra epi: tetet såsom en smakfråga, som ej låter dis kutera sig, vill man blott i största korthet, och endast för sakens skull, bemöta åtskilliga af de i anmärkarens artikel derefter framställda satserna. Han säger, att författaren till den klan. drade uppsatsen har låtit hänföra sig till den grad, att han förordar våldet och tror på dess berättigande, ja, han tyckes till och med stå med ena foten inom kommunismens område. Hvilket besynnerligt misstag! Förordar den våldet, som uppmanar till attitid söka förmedla den stundande oundvikliga öfvergången, att försöka jemna branterna, så att framåtskridandet icke måtte en gång förvandlas till ett lifsfarligt framrusande? Står man med ena foten inom kommunismens område derföre att man ifrar för allas likhet inför lagens både bokstaf och tillämpning? Eller derföre att man framhåller nödvändigheten af att insläppa litet ljus och luft i proletariatets usla nästen? Eller derföre att man varnar den lyckligare lottade folkklassen för att behandla den vanlottade nästan såsom en pestsmittad, hvars beröring man skyr? Om det är kommunism att ifra för allas jemlikhet inför lagen, så står den klandrade artikelns författare icke blott med ena foten, utan med begge fötterna inom kommunismens område; men om med kommunism förstås, såsom hittills varit vedertaget, det vanvettiga yrkandet på all egendoms lika fördelning — en fördelning, som upphäfver täflan, följaktligen arbetet, en fördelning lik den, som verkställes af slagtaren, hvilken dödar det han styckar — då torde anmärkarens yttrande befinnas vara pe mer eller mindre än en tanklöst och lättsinnigt nedskrifven fras. Måtta i allt!? utropar anmärkaren, och detsamma har äfven författaren gsagt. Skilnaden är blott den, att vi ställt vår uppmaning till olika vederbörande. Anmärkaren har riktat sin till de a som ifra för, att hvad som redan till stor del ligger inklusive i vära lagar och institutioner må varda en sanning ; författaren har ställt samma uppmaning till dem som genom lag, häfd eller sed äro i ätnvjutande af obilliga undantagsförmåner, genom hvilkas envisa fasthållande de äfventyra att bereda mark åt de för förf. lika mycket som för anmärkaren förhatliga kommunistiska lärorna. Anmärkaren tyckes vara en af herrar Bretts? (se gårdagens Aftonblad), sorn allesammans äro vänner af det goda som blifvit uträttadt, men mot hvilka måste utkämpas en hård strid för hvarje blifvande framsteg. Så gläder han sig mycket åt näringsfriheten, handelsfriheten och den stigande upplysningen, och hvem delar icke denna hans glädje? Men att äfven på åtminstone ett af dessa områden icke allt är så fullkomligt ?godt?, som det borde vara, kan han inhemta af en liten uppsats om tillståndet i folkskolorna? i dagens n:r af samma morgontidning der han fått sin artikel införd. Men, säger anmärkaren till slut, man bör i alla fall Sicke låtsa om småkrämporna, utan se glad ut och säga att samhället mår godt !! ty — det kunde vara sämre. Ja, bevars, det kunde det visst. Och om tillståndet vore hopplöst, så skulle troligen ingen besvära sig med att påpeka och söka bot för de krämpor, som bevisligen finnas. Men sedan vi nu äro ense i så många stycken, måste jag, för att vara fullt uppriktig, till slut framkomma med en sats, som jag högligen befarar skall åter söndra oss. Så itet jag tycker om de kommunistiska lärorna, måste jag nemligen tillstå, att jag ser en långt mindre fara i farliga satser än frånvaro af satser: likgiltigheten och hågösheten äro vida samhällsvådligare än öfverdådet. Det är i främsta rummet de förra som småningom frambragt denna intelligensens försoffning, denna kyla i själarne, som stundom bragt friheten i vanrykte och som sedan begagnat detta samma vanrykte såsom vapen emot henne sjelf. Detär denna sinnets och karakterens sömniga indolens, hvari den största faran ligger och som den fria pressen måste oafiåtligt bekämpa. Jag har inga sympatier för hrr Saint-Simon, Pierre Leroux, Proudhon, men jag sätter dem dock mycket högt öfver — hrr Brett. R.