Och böljan, nyss i isig boja slagen, orolig ilade mot välkänd kust. Jag såg de många sunden, vattendragen begärligt sola sig — hvad lif och lust! Och öfver denna rika vattenspegel, få hvilken staden, som en trollö, samm, ikt svanens vingar spändes hvita segel. och hundra lätta kölar gledo fram. Och luften kändes ljum. En sångarskara från söder kom och flög så lätt förbi. Jag hörde röster, toner underbara utaf naturens stora symfoni; ett oratorium af hvarje väsen, af allt som lefver, andas och sig rör .. från stjernorna till blommorna och gräsen . Förgängelse? ... Nej! — Endast formen dör! Men solen sjönk. Dess sista klara låga på Riddarholmens döme sitt skimmer spred, och för min inre syn nu såg jag tåga en tropp gestalter, två och två i led; och Birger sjelf skred främst uti paraden, förklarad syntes nu hans djerfva blick; Gustafver, Carlar följde, hela raden; sist skaldekungen, tredje Gustaf, gick. Jag häpen reste mig, stolt af att vara en son af deras sköna fosterland! ... Må andra gerna långt i söder fara att sin beundran skänka Capris strand, Italiens himmel, sol och många under .. Jag älskar nordens vår! Här trifs jag bäst, då jag i furuskog och svala lunder får sjunga ljusets lof vid vårens fest!