Vårfantasier. (En stund på Mosebacke.) Jag satt på Mosebacke närom qväller försänkt 1 drömmar. Spanande jag sig utöfver staden och de sköna ställen, som höja sig ur Mälarns lugna våg. Sen blickade jag bortåt dessa marker, der Saltsjön kröker sig kring fredlig strand: Djurgårdens kullar och de höga parker samt villorna, som skymta deribland. Allt syntes vinterlikt. Så kall och öde naturen, trots sin skönhet, ändå var. En sörjande hon stod der ibland döde, och hennes klagan nordan till mig biar. På hennes bleka kind till is frös tåresn. Jag märkte hennes längtans alla qvall. Hon bad om frihet. O, när kommer våren ?? Så ljöd det öfver sjö och berg och dial. Men se! då tankfull bort min blick jag vände, hast ett väsen vid min sida stär. Det var ett barn — dess drag så väl jag kände rån löftets tid, min egen flydda vår — len makt, som grafvarnes insegel bryter, Seraphen ifrån evighetens ö, som död i lif, och qval i fröjd förbyter, vesjälande i mullen minsta frö. Ja, det var våren! Skönast här i Norden on strålar för vår syn, af vintern skymd, lå hon i hoppets färger kläder jorden, ch uti kärlekens den vida rymd... in gyllene pokal mig barnet räckte ch log ... Jag drack ... och sorgen snart försvann, ch då mig verkligheten åter väckte ir drömmen, allt förvandladt nu jag fann. Tvartenda moln på himlen var försvrunnet, ch högblå, ändlös hvälfde sig dess rund. ätt flor låg omkring horisonten, spumnet f guld och silfver uppå azurgrund. art aftonsolen sken på kungaborge:n, om majestätiskt höjde sig mot skyn, å tornen, husen, gatorna och torgemn, ich kantade med purpur skogens bryn.