huru mycket hon lidit af den förödmjukelse hon nyss måst undergå. ?Ja, men du vet ju också?, svarade Rosas lugnt, ?att jag låtit gifva honom fem och tjugo slag af läderpiskan och han får förblifva instängd i Santos Lugares tills nästa vecka.? Och hvad betyder detta för mig? Kan denna bestraffning borttaga det åtlöje, för hvilket denna halffåniga varelse gaf mig till pris? Om ni låter gifva honom fem och tjugo piskslag, tror ni er dermed kunna afhålla alla andra från att skratta åt mig och skämta på min bekostnad? Nej, min far, om ni är road af dessa era hofnarrar, undrar jag ej så mycket derpå; det är den enda förströelse ni tillåter er, men deremot gör ni högst orätt i att i er närvaro tillåta dem förolämpa mig, emedan de sedan tro sig ega rättighet att alltid och öfverallt göra på samma sätt. Jag skall gerna låta dem prata hvad de behaga, men hvad nöje kan det göra er om de reta och plåga mig? Bah! Det är blott dina hundar, som smeka dig.? ?Hundar!? utropade Manuela, hvars harm ökades alltsom orden strömmade hastigare öfver hennes friska, röda läppar. Hundar skulle lyda mig, skulle ej utan tillstånd våga närma sig till mig, och, setior, en hund skulle vara er vida nyttigare än en sådan der dåre, ty en hund skulle försvara er, om ni skulle hotas af den förfärliga olycka som alla omkring mig förespå i tvetydiga ord, hvilkas mening jag dock utan svårighet fattar.? Ett dystert moln lägrade sig öfver Rosas panna vid dessa ord, som hans dotter med eftertryck uttalade. ?Hvilka spå dig detta?? sade han med köld efter några ögonblicks tystnad.