Aftonbladet – 21 april 1865, sida 2

välbildade munnen och slutligen ett gladt, lifligt uttryck, för hvars närmare beskrifning vi ej finna något annat ord än det franska piquante, gjorde henne till en högst intagande qvinna, en af dessa, vid hvilkas sida männen ega mindre klokhet än kärlek, och finna mera nöje än hänförelse. Hon var ej en af de förtjusande uppenbarelser med hy at ros och lilja, lugna blickar och ett uttryck af anderikhet, som uppväcka dyrkan och vördnad i männernas hjertan, som af de profana benämnas kalla och likgiltiga, men som poeterna kalla englar. Hennes klädning af mörkt merino smög sig tätt efter den fina och runda växten, utan att derföre betäcka ett par skuldror, som, ehuru kanske ej i stånd att täfla med Maria Stuarts besjungna snöhvita axlar, dock skulle tilldraga sig till och med den stoltaste unitaries beundran. Denna unga, sköna qvinna var Rosas dotter, som han tilltalade med dessa ord: Du sof, tror jag? Huru? Du borde gifta dig med Vigua så kunde ni båda sofva till döddagar. Har Maria Josefa varit här? Ja, tatita, ända till klockan half elfva.x Hvem mera! Doiia Pascuala och Pascualita; Mancilla var med dem. Ingen annan ?4 aPicolet. SAh, den listige skälmen gör dig sin cour. Gör er sin cour, tatita.5 Och ?apan? kom icke! Nej, sefior, han har ett litet sällskap hos sig i afton, för att höra någon, jag vet icke hvem, spela piano. Hvilka äro der?4 Jag vet ej, men jag tror a i är engelsmän. Vill ni ej supefa,