Aftonbladet – 20 april 1865, sida 3

arilven. UTRIKES FRANKRIKE. Den franska pressen sysselsätter sig nu knappt med någonting annat än lagstiftande kårens debatter och isynnerhet med det tal, som Thiers höll den 13 dennes i lagstiftande kåren i den italienska frågan. Han förklarade sig vara motståndare till den italienska enheten och absolut anhängare af påfvens verldsliga makt. Beträffande Septemberkonventionen klandrade han tvetydigheten i stadgandena, hvilka på samma gång ingifva Italien förhoppning om att erhålla Rom och påfvedömets vänn.r illusioner om ett slags garanti. Talet diskuteras och kommenteras af alla tidningar. Ehuru de enhälligt egna sin hyllning åt den berömde talarens ojemförliga talang och hänförande vältalighet, förundra de sig nästan lika enhälligt öfver förändringen i Julimonarkiens fordne ministers politiska åsigter. Denna omkastning vinner blott de ultramontana bladens bitall. Emile Ollivier, som äfven denna gång officiöst uppträdde till regeringens försvar, genmålde Thiers och begagnade tillfället att visa sig mer liberal än oppositionens talare. Han förklarade att frågan numera endast var en fråga om god regering. Det romerska folket säväl som det franska har rättighet att bli väl styrdt, yttrade han, och om kardinalernas regering fortfar att misskänna denna rätt, är det hon sjelf, som afkunnar det verldsbiga påtvedömets fall. Sådan är i Olliviers tanke BSebtemberkonventionens verkliga anda. Ett par fall af nervfeber bland tjenstepersonalen hos den kejserliga familjen har förmått denne att flytta från Tuilerierna till Elyse-Bourbon. Enligt Moniteur de VAlgerie skall insurrektionen i Kabylien icke vara af den betydenhet, som man i början tillade densamma. Flera stammar ha redan skickat deputerade att betyga sin undergifvenhet, och de kolonner, som skola agera i Babor, komma oförtöfvadt att börja sina operationer. POLEN. I Kalisch ha nyligen två till döden dömda f. d. insurgentchefer brutit sig ut ur fängelset och spårlöst försvunnit. Militärmyndigheterna, som förgälves låtit anställa efterspaningar säväl i som utom staden, ha hotat denna med en kontribution, men hotelsen har dock hittills icke eatts i verket. AMERIKA. Från Newyork skrifves den 1 dennes rörande de operationer, som föregått de sednaste stora bataljerna: Enligt de nyaste underrättelserna trån krigsskådeplatsen framför Richmond och Petersburg, koncentrerade rebellerna så mycket trupper som möjligt på sin högra flygel. Man hoppades dock, att Sheridan skulle förekomma. dem och förstöra jernbanan vid Burkersville, hvarest, som bek.nt är, Petersburg-Lynchburgoch Richmond-Danville-banan, Lees återiågslinie äfvensom hans förbindelselinie med Johnstone, skära hvarandra. Uti en senare skrifvelse, daterad den 5 dennes, heter det om Richmonds intagande: Sydstaternas hufvudstad, Richmond, befinner sig sedan i förgår i unionstruppernas våld. Unionsgeneralen Grant har, efter en i tre dagar fortsatt ytterst blodig drabbning, den 3 på morgonen besatt säväl Richmond, som Petersburg. Grants här förlorade i dessa häftiga strider 7000 man, men Lees förlust uppgick till 15,000 man döda och sårade, 25,000 fångar och öfver 100 kanoner. Weizel var den förste unionegeneralen, som besatte det brinnande Richmond. Presidenten Lincoln har redan besökt den eröfrade fiendtuiga hufvudstaden. Lees här lyr brådstörtadt i vestlig riktning till den vid Jamesfloden belägna, befästade staden Lynchburg, samt förföljes kraftigt utaf en utdelning af Grants arm under Sheridans befäl. Uti norden råder oerhörd hänförelse, anledning af dessa vigtiga tilldragelser. Unionens härar hafva ej genom ett par raska afgörande slog öfverväldigat sin fiende, utan genom ett långsamt, konseqvent och ihärdigt genomfördt instängningsoch iuthunogringssystem krossat bans motståndskraft. Om sydstatshärarne icke genom en tor drabbning blifvit totalt slagna, så skulle lock konfederationen ofelbart dö af af kraftöshet eller nödgas låta sin arm af matthet junka och sträcka vapen för den oemottåndlige fienden. Långsamt, men utan upehåll, drefs fienden allt mer och mer i