Aftonbladet – 19 april 1865, sida 2

bjelper till att breda en oantastlighetens mantel öfver allt det som försämt och myn. digt är. Se blott, huru mycket ödmjukart minen, och hur mycket mjukare ryggen blir, då en underordnad gör en hedersbetygelse åt en braskande titel, än då han presenteras helt rätt och slätt för en Sherr den eller den. Tillfällen till sådana iakttagelser — de erbjuda sig, dessvärre, för hvarje dag. Vi rentaf uppfostras till denna dumma högaktning för skenet, undfallenhet för titeln, vördnad för hvitmenade grifter, som blott alltför ofta innantill äro fyllda med de dödes ben; och vi uppfostras på samma gång till denna låga, föraktliga, demoraliserande lystnad att taga igen skadan, att för den förnedring, som vi erfara genom feg ödmjukhet mot Söfverordnadet, söka ersättning i öfvermod och sturskhet mot dem, som vi tycka stå under oss. Det är ej vår mening att påstå att detta lyte har sitt enda, men alt det har ett af sina bästa stöd i vårt orimliga titelväsende och i bristen på ett allmänt tilltalsord. En mot oss föröfrigt mycket välvillig främling, norrmannen fb. Kr. Daa har om denna brist fällt följande yttrande: De Svenske ligesom Spanierne og Po lakkerne mangle et saadant (ett allmän tilltalsord), maaske fordi disse Nationers aristokratiske Sweder ikke tillade dem a anvende Höfligheder uden Forskjel pas Stand, da deres Agtelse mod fornemmere Folk altid teenkes wuadskillelig fra Ringeagi mod Lavere. Det är en skarp, men ej obe: fogad dom. Skall då ej vid den nationella hetsighe: tens eld än en gång kunna smidas ett va. pen, som dödar en fördom? Eller är der elden blott ett villande sken, en samling aj lyktgubbar, skimrande öfver tröghetens stagnerande vatten? UR