Aftonbladet – 19 april 1865, sida 2

STOCKHOLM den 19 April Tilltals-reformen. Under loppet af några få veckor hade vi det nöjet att litet emellan anteckna denna reforms segrar, men dylika tillfällen äro redan mer och mer sällsynta. Det ser ut, som skulle den häfdvunna lättjan och likgiltigheten — små som stora reformers dödstiender — åter börjat taga ut sin rätt. Huru nedslående att föreställa sig, att den Pgötiska kraften? numera uttömmes och segnar för en så liten ansträngning! Vi ha haft ord för att vara en trög nation, full af hetsigheter; — detta dock så att fatta, att hetsigheten, en gång tänd, plägar hjelpa oss ett godt stycke väg framåt, så att vi hastigt nog återta den tid, vi förspillt, och godtgöra hvad vi försummat. en nu vill det synas, som skulle den nationella hetsighetens låga endast brinna en sekund, för att dö den nästa. Det är fara värdt, att Vitalis karakteristik af göternas ättlingar befinnes vara den mest träffande, och att Ehrensvärds måste modifieras. Vi ha dock kommit längre nu, än någon gång förut, då ni-reformen varit å bane. Den har redan betydande stöd, och med nägon uthållighet skulle denna folkliga angelägenhet till slut varda lyckligen genomförd. Reformen har skjutit bröche på de kurialstils-förekansningar, som omgifva vär officiella verld, och dess stormkolonner stå färdiga att intränga i konservatismens innersta, dammiga gömslen. Visserligen har man misstagit eig i sin förmodan, att elt påbud från K. M:t skule komma. reformen till hjelp; det blef blott ett hinderslöshetsbetyg, men redan det är ett godt handtag. K. M:t har under den 24 Mars, med anledning af en hemställan från landshöfdingen i Blekinge län, förklarat att kungörelsens af den 23 November 1819 titulaturföreskrifter icke må ansee utgöra hinder för begagnande i skrifvelsernas kontext a! tilltalsorden I och Eder i stället för embetstiteln4. Ville nu blott enhvar göra ett litet, helt litet och obetydligt offer af maklighet, bondblyghet och fördom, så skulle den slutliga segern ej länge låta vänta på sig. varföre önska vi då framgång åt nireformen, hvarföre egna vi vårt erkännande åt dem, som verkat till dess bästa, hvarföre uppmana vi till fortsatta bemödanden för dess befrämjande? Månne derför, att det är så besvärligt att i tal och skrift ständigt upprepa mer eller mindre långsläpiga titlar, eller derför att det kännes förargligt? eller ?genant? när man ej hört eller ej minns den titulatur, som vederbörligen tillkommer en person, med hvilken man råkar i beröring, eller derför att såväl titlarne sjelfva som nödtvänget, i nyss antydda fall, att undvika och genom omskrifningar ersätta dem, göra umgänget menniskor emellan tvunget och stelt, eller slutligen derför att vi finna vårt omsorgsfullt utbildade titelväsende löjligt? Alla deskä len äro goda nog, hvart och ett för sig. Men, uppriktigt sagdt — det är ej derför! Man har kallat vårt titelväsende barbariskt?, och man lär väl dermed velat antyda, att man i befrielsen från denna landsäga skulle se ett framsteg i civilisation. Vi instämma utan tvekan i denna uppfattning, men skynda att tilllägga, att vi erkänna ett verkligt civilisationens framsteg endast under det hufvudsakliga vilkor att och i den mån hvari aktning för menniskovärdet blir en praktisk sanning, ej la gens bokstaf blott, utan en social och politisk verklighet. Med andra ord: då vi, hjertans gerna, äro med om att stämpla titlarnes oväsende såsom barbariskt och att i civilisationens namn bedja för deras snabba hädanfärd, så sker det ej af intresse för den uniformitet på ytan och för den beqvämlighet i det dagliga lifvet, hvartill man i det moderna samhället och i jernvägarnes tidsålder mer och mer arbetar sig fram. Utan det är derför, att vi i dem se ej blott en frukt och en qvarlefva af den godtyckliga, sociala och politiska olikhet, som utmärker det gamla samhället, Pancien regime eller tiden före 1789, utan ock fasta stöd för fortvaron af denna olikhet, som srundar sig på ringaktning af personligheten såsom sädan och trampar menniskovärdet under fötterna. Från den tid, då samhället var deladt i tvenne grupper, de sociala företrädenas och de politiska rättigheternas privilegierade fåtal å ena sidan och den stora massan — misera contribuens plebs — å den andra, stå rang och titlar var såsom råmärken för den olikhet, som man stundom påstår att kristendomen upphäfde, men som dock aderton sekler sednare förelade revolutionen ett svårt arbete, hvilket hon blott till en del lyckades utföra. De ha sin rot i den tid, då intet annat gällde än hvad som var ?klass?, korporation?, stånd?; då den anrika eller guldzalonerade eller af kassakistan ?förstärkta? personligheten ensam var herre, men den öfriga mängden, som saknade ättartaflornas, iniformernas och millionernas företräden, behandlades som trälar; då rättskipningen vestod deri, att enhvar var herre öfver sin stackare? ; då samhällets orättvisa stadgade likhet i döden som i lifvet — Pinegalte levant la mort comme devant la loi, la deipitation reservge aux nobles tandis que les ilains eiaient livres ä la potence, säger en ransk författare. Med rangoch titelväsendet till förbundsoroder kämpar denna olikhet ännu med ättvisan och humaniteten om herraväldet jiver verlden. Tro ej, att den bundsförrandten är maktlös eller att förakta! Den jelper till att i menniskors sinnen och föeställningssätt värna den traditionella pree, som af gammalt omgifver hvad upppjdt är på samhållets rangskala, om ock