Aftonbladet – 19 april 1865, sida 2

sefior Bellos eget hus, som han ensam be bodde och genom hvars port han nu in trädde utan att stiga af hästen. Tredje KAPITLET. Brelfven. Sedan Daniel lemnat sin häst åt Firmii och befallt bonom vänta vidare order, öpp nade han cen dörr som ledde från huset gård och direkt till en rymlig sängkammare upplyst af en bronslampa. Deriirån bega han sig till ett kabinett, hvars väggar vor betäckta med välförsedda bokhyllor; mid på golfvet stod ett skrifbord. Daniel Bello, som redan i vår berättels spelat en framstående roll, var en ung mai af omkring tjugofem års ålder, at medel måttig längd, väl växt, med mörk, me frisk hy, brunt hår och svarta ögon. Pan nan var bred och näsan fint böjd; läpparn voro kanske något för fylliga, men röd: som blod, hvaraf de vackra tändernas hvit het betydlict förhöjdes. Denna yngling, hvar vackra utseende törskönades genom ett ut tryck af klokhet och hjertlighet, var end sonen till don Antonio Bello, en rik gods eoare från Södern, hvilken för sina omät liga rikedomar. och för sina slägtskapsför bindelser med Rosas, högt aktades af fede ralisterna. Don Antonio Bello, var en landtman den betydelse detta ord hos oss eger, nem ligen en hederlig och redbar man. Han: olitiska åsigter voro federativa, redan före Rosas tid. Öch för konfederationens skul hade han varit anhängare först af Lopez. sedan af Dorrego och slutligen af Rosas. utan att han derföre kunde uppgifva någoi skäl, hvarföre han hyllade dessa åsigter: ett ondt, som dock var gemensamt för nic