Aftonbladet – 18 april 1865, sida 3

I VIGUUC ICRVISNREN SP MA a gon fråga, hvarken den mexikanska, den italienska, den schleswig-holsteinska eller den polska. Regeringen blandade sig icke enom någon af sina organer i denna helt och hållet allmänna del af debatten, men fann en officiös försvarare i Emile Ollvier, som fullkomligt gillade hennes utrikespolitik. Hans tema var noninterventionsprincipen, sådan Girardin städse framställer den i la Presse, Man öfvergick nu till en speciel förhandling af den mexikanska frågan. För oppositionens amendement upptradde Jules Favre och mot detsamma Corta, hvilken sednare förklarade kejsar Maximilians armå vars tillräcklig att försvara det nya kejsarriket; men i stället för att på grund häraf instämma med oppositionen om de franska truppernas snara återkallande, var han nog inkonseqvent att påstå, att de franska truppernas aftäg skulle bli signalen till en förtärlig reaktion mot Frankrikes anbängere. Etter en replik at Picard afslöt stassministern Ronuher diskussionen med ett längt tal, hvari han förnämligast sökte lugna kåren och landet för möjligheten af ett krig med Förenta Staterna till följd at den franska inblandningen på den amerikanska kontinenten. Med sjelfva den mexikanska frägan sysselsatte han sig deremot jemförelsevis föga och tycktes låta förstå, att det ej skulle dröja länge med de franska truppernas aftåg. Om också den franska favan stannar qvar några månader, sade han, ?så bör deraf ingenting befaras.? Längre I sträcker sig säkerligen icke heller opposiI tionens önskningar. Oppositionen skulle också sannolikt ba återtagit sitt amendement, om man gifvit henne en bestämå försäkran härom. Meu då ministerns yttrande ej var så beskaffadt, stod hon fast vid amendementet, oeh detta förkastades vid omröstningen med 225 röster mot 16. Efter denua debatt följde frågan om Algerivn. Lanjuinais utvecklade oppositionens amendement om förändring af förvaltningssystemet, hvarefter diskussionen uppsköts till följande plenum. TYSKLAND. I anledning af preussiska krigsministerns yttrande i deputeradekammaren vid framläggande af marinförslaget, att nemligen Preussen ämnade både behålla och ytterligare befästa Kielerhamnen, har österrikiske ministern i Berlin grefve Karolyi blifvit anbefalld att för hr Bismarck uppläsa och i I afskrift öfverlemna en temligen skarp skrifvelse, hvilket ock skedde den 7 dennes. Österrikiska regeringen beklagar deruti att den åter betinner sig i den obehagliga ställningen att nödgas påminna Preussen om den strängt gemensamma karakteren af ockupationen i hertigdömena, och konstaterar att Österrike är fast beslutet att icke medgifva någon slags förändring i beskaffenheten deraf. Men då preussiska regeringen sjelf flera gånger erkänt att hvardera bundsförvandten är bunden vid den andra och icke ensam eger att ordna och förfoga öfver den gemensamma besittningen, så skulle naturligtvis krigsministerns yttrande väcka stor uppmärksamhet. Grefve Karolyi har dessutom fått i uppdrag att på förtrolig fot begära upplysningar af hr Bismarck om meningen dermed, samt på samma gång påpeka dess för allmänna opinionen vilseledande natur. Efter några dagars förlopp lät hr Bismarck genom preussiske gesandten i Wien svara, att det olvannämnda yttrandet icke betydde nägotannat än att Preussen, på hvad sätt schleswigholsteinska frågan än kommer att lösas, torde kunna päräkna att få marinetablissementer i de holstemska hamnarne, framför allt i Kiel; att följaktligen krigsministern endast haft framtiden för ögonen, och ati det alldeles icke fallit preussiska regeringen in att förbise Österrikes bestående gemensamma besittningsrätt, men att den likväl tror sig kunna vidtaga några förberedelser till den tid, då hertigdömenas förhållande till Preussen en gång blir fullständigt ordnadt. Den officiella Stats-Anzeiger innehåller följande kabinettsorder: I öfverensstämmelse med ordern af den 18 Dec. 1864, bvaruti jag befallt att minnesvårdar skola uppresas i Berlin, vid Däppel och på Als, säsom ett tacksamhetstecken, som jag och fäderneslandet egna dem, hvilka under det förflutna årets ärofulla fälttåg prydt Preussens vapen med nya lagrar, bestämmer jag härmed att nedläggningen af grundstenen till dessa nationella minnesvårdar skall förrättas i Berlin den 18, vid Däppel den 2 och på Als den 22 April detta år. Wilhelm. Den 8 dennes upptäcktes att en betydlig mängd redan indragna 50-thalers sedlar afår 1846 blifvit stulna ur preussiska banken. Beloppet uppgitves till 40,000 thaler, och 1000 th. utlofvas i belöning åt den som kan skaffa ljus i saken. Enligt sednare underrättelser skall man redan fått fatt på tjufven, som befunnits vara en af bankens tjenstemän vid namn Stuardt. Man funderar ännu alltjemt på att bygge ett nytt parlamentshus i Berlin. Byggnadsrådet Stiler hade i lifstiden uppdrag att uppgöra ritningen dertill, och efter hang död har en annan välkänd arkitekt erhållit samma uppdrag. Det tycks också vara på tiden, eftersom parlamentsbyggnaden är så dålig att den nyligen aflidne representanten för Solingen, v. Rönne, der ådragit sig den sjukdom som gjorde slut på hans lif. Han begrofs den 10 dennes. POLEN. Från Petersburg berättas till Le Nord, att generalguvernören i Lithauen, Murawiew, ankommit dit, för att för sin ålders och angripna helsas skull begära entledigande från denna plats. 2—— I Bättogångsoch Polissaker. Gatuoväsendet. Bland de personer, som häktades den 6 sist. Mars, befann sig äfven en mureri-arbetare vid namn Johan Pettersson. Efter med Pettersson hällen ransakning å rådhusrättens 3:dje afdelning. dervid mot honom förekommit, att han förbemälde dag skulle befunnit sig bland de hurrande falkhanarne och sielf deltagit i hurr