Aftonbladet – 15 april 1865, sida 4

na Försål lemnar försäkring på menn de växande behofven. Vore det icke bättre att då och då försaka något nöje eller öfverflöd för att kunna bestrida kostnaderna för en lifförsäkring, än att löpa fara attefter familjefadrens död enkan och barnen skola äterfalla i samma armod, som det kostat dem så mycken och långvarig möda att komma upp utur. All deras sträfvan har då varit fäfäng! Barnen måste börja å nytt från samma punkt som fadren, de ha icke något gagn af alla hans mödor och komma ieke i den samhällsställning, som dessa mödor förtjenat. Tvärtom: minnet aftiden då fadren lefde, af bättre dagar, som de upplefvat, nedtrycker dem och gör det svårare för dem än det var för deras fader att återvinna en ställning, den de förlorat genom hans frånfälle. Men om fadren hade sparat, för att få medel att försäkra en summa vid sin död, så hade ingenting af hans arbete och mödor gått förloradt; hans familj skulle ha förblifvit i sin ställning och bibehållit sina vänner. Den skulle ha fortfarit med sitt arbete och stwäfvande der ban hade upphört, i stället för att återfalla dit, der han hade börjat. : Men vi lemna de speciella fallen och vända oss till hvarje äkta man och fader, eller ännu hellre till hvarje myndig man utan undantag. Har du hustru oeh barn? Du säger kanhända att du sörjer för dem dermed att du är från år lägger af en viss del at din inkomst eller derigenom att du arbetar ifrigt på din rörelses förkofran samt att följaktligen de dina svårligen skol lida nöd efter din död. Men du har säkerligen inom kretsen af dina bekantskaper sett prot å huru svekfullt detta nnemang är. Kommer du icke ihåg slö ar, vänner eller bekanta, hvilka rit 1 Tyckliga du och ej tänkt på ait de skulle kunna falla i armod, men hvilka äudå nu hafva det mycket knappt? Modren, förr van vid lyx, framsläpar kanhända nu i ensamhet sitt lif i någon eländig och sflägsen bostad; döttrarne äro tvungun att taga tjenstikretsar, der de förut umgåtts som iemnlikar! Modren har kauhända fått någon tilljältig hjelp af en barmhertig menniska; men huru ofta sker icke detta pa elt sätt som sårar den finkänsliga och upprifver såret i stället för att hela det. Denna målning är för mycket sorglig att längre uppehälla sig vid, och förekommer i verkligheten så ofta, att man knappt fäster någon uppmärksamhet vid d likt. Men väl vore, om menniskan midt i lyckans rus oftare erinrade s8:g, att hon ef bör försumma hvad förutseende omtanka bjuder, Må den läsare, som änvu icke betryggat sin familjs framtid, göra sg frågan: har jag gjort min skyldighet?? har jag upp: