Aftonbladet – 15 april 1865, sida 2

blodsutgjutelse, som snart skulle uppgå öfver det olyckliga Buenos Ayres. Tror ni att denne Merlo var okunnig om ert namn?? frågade han Eduardo. Jag vet ej om någon nämnde mig vid namn. I annat fall känner han mig ej, ty det var blott Olviden som underhandlade med honom.? Det är just denna ovisshet som oroar mig?, sade Daniel, som afhört slutet af berättelsen; ?men vi skola väl i morgon få reda derpå.? Största försigtighet är af nöden, mina vänner?, sade Ålcorta, synnerligast med hänsyn till tjenstfolket; deraf kan mycket ondt komma.? Intet ondt skall komma nu, sefior. Gud allena sände mig så i tid till Eduardos räddning och Gud gör ingenting till hälften. Han skall sluta verket lika väl som Han börjat det. Ja, låtom oss hoppas på Gud och på framtiden?, sade Alcorta, som kärleksfullt betraktade än den ena, än den andra af dessa båda ynglingar, hans käraste lärjungar, Eduardo Belgrano och Daniel Bello hos hvilka han såg att de frön till dygd och försakelse, som han fordom utsått i deras hjertan, nu slagit rot och blomstrat upp. ?Belgrano torde nu kunna sofva en stund?, sade han; febern infinner sig troligen ej förrän om några timmar. I morgon, vid middagstiden återkommer jag, tillade han och smekte Eduardos panna som om han tagit afsked af en son. å han gick, följde Daniel honom genom förstugan. fror ni, sefior, att det är någon fara för hans lif? frågade han läkaren. SIngen egentlig fara; men hans tillfrisknande kommer att gå mycket långsamt.