Aftonbladet – 13 april 1865, sida 3

. j samhällets förfärliga kräftsår — pauperisljmen. Och det har så småningom kommit n I derhän, att det mesta, hvarat menniskorna fordom gjorde sig trelnad, prydnad, konstvjutning, glädje, numera anses böra säsom charpie kastas i detta omätliga kräfisår, som slukar allt utan att nägonsin kunna fyllas floch helas. Ju mera det arbetats med detta I förfärliga sår, desto djupare och mera elakartadt har det blitvit, och ett samhälle, som anstränger sig för att försörja sina fattiga, gör oupphörligt den tröstlösa upptäckten, att ju mera försörjningsanstalterna ökas, i desto fruktansvärdare proportioner väx: r äfven behofvet och hotar att förr eller sednare komma som en lavin nedrusande, krossa .samhällsordningen och begrafva spillrorna deraf. Emellertid måste de stackars gamla samhällena kämpa emot det onda så länge de förmå. Välgörenheten har blifvit en nödvändighet; må man då äfven göra af nödIgörenheten tu framträder, synes hon vara en ganska tv:tydig dygd, som luktar högger visserligen i ett af sina epigrammer: Det är lycka, Att högmodet den tar på sina skuldror ibland, hvilket dock icke hindrar, att om dygden, när hon kommer så färdandes, gäller detJsamma, som ordspråket säger om en sjöman till häst. Ar det icke för öirigt både orätt och oklokt att stalla välgörenheten så, att svalget mäste allmera vidgas mellan de två folkklasserna, att när ?de bättre? skolo ge ?den arbetande? något, de då kasta det åt honom på afstånd, i stället för att hatva honom iblaud sig, värda honom bredvid sig, — att de lksom säga: ?Du skall få, men kom mig icke nära! Jag skall bygga ät dig och dina likar ewt tillhäll, afskildt irån oss. Jen enkom koloni, der jag skall sätta vice L s x sn N värdar och värdare att ha uppsigt öfver dig; men här i våra hus, våra qvaurter fär du icke bo!? Männe icke, bland mycket anVToat, en a välgörenhetens modernaste uppeubarelser, iäflandet med afskilda arbetare kaserner, innebär eller åtminstone kan misstänkas innebära en sådan tankegång? Den misstanken wppstär icke, om de två klas serna bo tilllhopa i samma hus, dagligen beröra hvarancdra, lida med hvarandra at samma eldfwra, samma tckdropp, samma poriklapp. ?Den bättre? behölver ofta en tilllällig hanedräckniog af arbetaren, denne oita en uppliysningg ett råd, en försträckning af den förre. Skola de då vandra lävga vägar för att uppsöka hvarandra? Huru skola de ens känna hvarandra? Den aristokratiska dygden välgörenhet har bevisat sig otörmögen utt bota det onda hon sjelt frambragt. Demokratien her förändrat sakens namn och väsende och kallar den för broderlighet. — Broderligheten gitver jemie brödbiten äfven hjertat, jemte allmosan ätven en plats vid härden, jemie fattigherberget äfven fattivskolan. Men detta hindrar icke, att demokratien, som ensam förmår rädda samhällsordningen frän en hotande undergång, utskrikes säsom en samhbällets fiende, såsom en konspiration i mörkret, säsom bedrifvande ew underjordiskt? arbete. Men hvar skall hon då utveckla sin verksamhet, när hon icke får göra det under Guds klara sol? Och hvad gjorde då de förste kristna i katakomberna? De voro sin tids demokrater, älven de angrepo en samhällsordning, som svigtade under tyngden af sina orättvisor, äfven de smädades, skymfades, proskriberades, alldeles som heroerna bl nd nutidens demokrater. Men i efterverldens ögon är det de förres odödliga ära att ha störtat caesarernas gamla verld och grundat en ny. Exemplet är uppgrantrande och det skall helt visst icke heller i vår tid vara förloradt för framtidens — arbetare, civilisationens pionierer. Dessas segrer är viss. Men om det gamlag kämpar ville besinna hvad deras frid tillhörer, så skulle de kunna förmedla der uösvändiga ölvergåvgen, förmildra den oundvikliga stöten. Herre Gud! ingen begär att de sjelfva skola gå och med egnu ögon se proletärernas nöd, trösta de tförtwviflade, upprätta ångerfulla syndare, atbjelpa behoiven. Detta vore kunske för mycket begirdt. Men när man framhålle för cem en reform som icke kan uppskjutas, orättvisr som måste afbjelpas, då kuude man begära att de ätminstone täcktes taga saken i öfver gande och aut de icke genus. utan all prämvg, förklarade yrkandet obefogadt och ötanledt af Gud vet hvilken förkustlig beveelzegrund. Man kuudetordra, att uslingen som en gång felat, icke derför betraktales såsom för hela lifvet hemtallen till brottet och fängelset. Huru mycket elände gömmer sig icke bakom denut grymma oc) stupida orättvisa! Huru mån menniskor törtade i armod och brott, huru många bar invigda åt en förspilid framtid! Det är förfärligt att se menuiskors heder och välärd ötverlemnade snart eagdt öt godtycket bys bornerade andar, com, i stället att egna en enda tanke åt delottlöses? moraliska förbättring eller åt folkets socialt behof, tvärtom tyckas räkna för en samvetssynd att umdandraga fängelset något enda offer. Hvad som behöfves är icke blow en polispretekt, för att förfölja brottslingar, utan ännu mera en embeisman med hjeriwr och hutvud, som vill försöka återföra dem på rätta vägen och rädda dem undan följderna af deras fel och svagheter. Men hvariöre skola de också bli lg brytare?? invänden I, för hvilka lilvet är tretligt och arbetet lätt. Hvarföre hafva de icke försörjt sig med ärligt arbete?? Ja visst; ni har alldeles rätt. Hvarföre ha de icke hyrt ett kontor vid Skeppsbron, eller etablwat bankirrörelse, eller beträdi embetsmamabanan? De saknä bröd? Nå väl, hvarföre äta de icke bakelse. R. Ransakning om jernvägsolyokan vid Sandsjö. I vändigheten :n dygd. Men sädan som välmod på lång håll. La Rochefoucauld säDygden väl töttnade snart, om hon ensam gick. mor orm mm sf S Mo Fe Rs Lr