Aftonbladet – 13 april 1865, sida 2

nytta och DHåcKkiria redbarhet. Dagen eller ans död egnades i underhuset en hyllningevärd ät hans minne, i det husets båda lelare, lord Palmerston och hr Disraeli, i välaliga yttranden beklagade den förlust, som arlamentet och landet gjort genom Coblens bortgång. Lord Palmerston yttrade land annat: Det är många år sedan Adam Smith ned mycken grundlighet och bevisningsraft, så långt argumenter kunna sträcka ig, såsom hufvudprinciper för nationernas ralstånd förordade industriens frihet och ;hämmadt utbyte af industriens föremål och esultater. Dessa läror inskärptes af lärda nän, en Dugald Stewart och andra, samt ipptogos med tiden at ledande statsmän, ädana som Huskisson och dem, som deade hans åsigter; men de ekrankor, hvilka n länge inrotad fördom, en ärlig och samvetsgrann fördom, upprest mot den prakti ka tillämpningen af dessa läror för en lång öljd af år, förhindrade dem att komma till itiörande säsom medel till landets framåtkridande. Herr Cobden ver det förbehället att genom sin oaflåtliga ihärdigret och sin outtröttliga personliga verksamhet, sin okufliga själskraft och, jag tillägger, den mäktiga och demostheniska väljubghet, med hvilken han behandlade alla imnen han tog om händer — det var föroehållet Cobden, onekligen understödd af ;n stor skara värdiga bundstörvandter — if min hedervärda vän presidenten ifattigvårdsdepurtementet (bravorop) och af sir R. Peel (bravorop), hvilkas minne för evigt skall vara forenadt med Cobdens på ett så utmärkt sätt förfäktade grundsatser — det var, säger jag, Cobden förbehållet att genom ansträngningar, som aldrig öfverträlats, praktiskt ut:öra dessa grund atser, om vilkas sanning han var så djupt öfvertysad, och hvilka slutligen vunno alla förständiga mäns i landet godkännande (bravoop: Han gjorde vårt land en ovärderlig och varaktig välgerning genom resultatet af lessa ansträvgningar (bravorop). Men huru stora Cubdens talenter än voro, huru stor hans ihärdighet och lysande hans framgång, var hans själs oegennytta mer än jemngod med allt detta (bifall). Han var en man med stor ärelystnad, men hans ärelystnad skulle ända hans land till nytta (bifall); och denna irelystoad blef rikhgt tlliredsställd. När den nuvarande regeringen bildades, blef jag bemyndigad af hennes majestät att erbjuda herr Cobden en plats i kabinettet. Cobden afböjde det och sade mig upprikigt, att han trodde att han och jag vore af: mycket olika tanke i många vigtiga principer för politisk verksamhet samt att han terför icke kunde hvarken till min eller ill hans hugnad ingå i enstyrelse, för hvilen jag var chef. Jag tror att han hade rätt; men det vill jag säga om Cobden, tt ingen man, huru skarpt han än må ha skilt sig i åsigter från hono a i afseende å allmänna politiska grundsatser eller dessa satsers tillämpning, kunde komma i beröring med honom, utan att taga med sig. den starkaste personliga aktning och till gifvenhet för den man (bifall), med hvilsen han hade den olyckan att ej fullkomligt öfverensstämma (bifall). Nåväl, Cobdens båda storverk voro i främsta rummet afskaffandet af de lagar, som reglerade spanmålsimporten och den stora utveckling detta gaf landets industri samt de kommersiella uppgörelser, som han negotierade med Frankrike och som röjde väg tör och voro högligen egnade att utsträcka samlärdseln mellan de bäda länderna. (Bravoarop). När detta verk var utfördt, blef min lyckliga lott att erbjuda Cobden, icke nå oot embete, ty det visste jag att han ej skulle taga emot, utan sådana hedersbevisningar, som kronan kan bjuda på — baronetvärdighet och rang af privy councillor, ärofulla utmärkelser, hvilka det skulle ha gladt sronan att skänka honom för vigtiga tjenster åt landet och hvilka jag tror det alls icke skulle ha varit nedsättande för honom utt mottaga. Men samma oegennytta, som ledde hela hans uppförande såväl i privat. lifvet som i det offentliga, förmådde honom utt undanbedja sig de tacksamhetsbevis, som med allt skäl skulle ha lemnats honom för. de tjenster han gjort. I den ledande artikel, som Times egnar den store frihandlaren, yttrar tidningen: Cobden var den förnämsta, den första drif rjedern, sjelfva själen i det förbund, som gjorde till sin uppgift att befria arbetet, som är millioners lif, trän dessa bördor och fjättrar, som utgjorde en andra förbannelse på den menskliga verksamhetens jord. Hon sjorde detta i trots af et motständ, hvilket endast gjorde triumfen så mycket större. Han gjorde det, icke utan biständ ar händelserua, men med en fullständighet, som: mång n seger saknar. Han gjorde det, och han belästade efte;åt sitt verk, samt gjorde verlden såväl till deltagare i handlingen som till delaktig af dess välgerningar.? Det stora citybladet tror sig emellertid böra framhålla, att Cobden var så absorberad af sitt stora verk, att han i andra fråsor förbisåg de olikartade förhållanden, som på dem möfva inflytande och ull följd derat ick se sina åsigter vederläggas af händelserna, såsom t. ex. i fråga om möjligheten af krig i fria stater; men det erkånnes likväl, att om Cobden icke varit just sådan han var, skulle han icke kunnat utföra sitt stora verk, för hvilket ändamål det fordrades att skoningslöst bekämpa djupt rotade och med traditionens helgd omgärdade förjomar och intressen. K. M:t har, enligt Posttidningen, under den 11 innevarande månad utnämnt och vörordnat: Vid Första lifgrenadierregementet, till underlöjtnant, utexaminerade kadettkorporalen vid krivsak.demien C. H. F. Forssbeck; vid Andra lifgrenadierregementet, till underlöjtoant, utexaminerade kadettkorpora