Aftonbladet – 12 april 1865, sida 4

rarda ihågkomna. Men första tjenstegradens önevilkor äro också af så måttlig beskaffenhet att lystnaden föga kan retas, och endast denna omständighet torde de tre nyssnämnde hafva ut tacka för sin befordran, hvilken dessutom för hvar och en af dem inträffade först efter ett både långt och tungt arbete i vingården. Läsaren skall utan tvifvel med förundran fråga: Ar det möjligt att denna skildring af befordringsväsendet mom ett statens verk kan vara sann? Och vi svara härpå: Den är det bokstafligen. Må man beslå oss med en enda osanning eller felaktighet, om man det förmår. Vi skola icke sky att erkänna ett misstag, om vi dertill gjort oss skyldige. Det är icke osannolikt, att litet hvar torde föreställa sig, att orsaken till de ständiga befordringarne utom kontoret är att söka i den omständigheten, att kontorets egna tjenstemän inom första lönegraden och dess ertraordinarier, möjligen voro så odugliga att de ingen befordran förtjenade. Vi kunna tryggt försäkra att en sådan beskyllning skulle vara lika hård som orättvis. — Anledningarne till den mannamån, den liknöjdhet för verkets bästa och det förakt för revisionskontorets duglighet, vigt och anseende bland den öfriga tullpersonalen, hvarom de oupphörli a befordringarne af i revisionsgöromål icke hemmastadda eller alldeles okunniga personer bära sorgliga vittnesbörd, äro många — och några af dem tro vi oss väl känna. Af flera skäl anse vi emellertid det för närvarande a mindre lämpligt att nämna dem. Hvad som är kert är, att detta under aflidne generaltulldirekt. Fåhrei regemente följda befordringssätt — hvilhet dessutom i allmänhet var den mörkaste punkten i hans förvaltning — verkat förderfligt för staten, för tullstyrelsen, för dess revisionskontor och för samtliga uppbördsmän och redogörare mom tullverket. Staten har föga nytta af odugliga, okunniga, oerfarna eller orkeslösa tjenare. Tullstyrelsen vinner ingen tillgifvenhet och föga aktning genom att vid befordringar ådagalägga lojhet, slapphet, eftergifvenhet för inflytelser, vare sig ofvaneller nedifrån, brist på urskilning eller rent af favoritsystem och orättvisa. Revisionskontoret förlorar hvarje skymt af anseende genom att göras till ett gubbhus, dels tll en slags räddningsanstalt tör individer, hvilka antingen sjelfva anse deras förut innehafvande rjenster vara för besvärliga och tro sig såsom revisorer få i ostörd ro njuta sitt otium cum dignitate — eller också af sma fordna förmän af en eller annan anledning önskas annorstädes placerade, hvarvid, äfven om förmögenheterna äro aldrig så skrala, storståtliga intyg lemnas ä egandet af alla de högsta tullkomhgheter — da revisionskontoret vanligen är så lyckligt — eller olyckligt — att komma i benägen åtanka vid herbergerandet för litstiden af dessa så rikt utrustade dödlige. Uppbördsmän och redogörare imom tullverket slutligen, i stället att med helsosam fruktan skåda 1 revisionskontoret en skicklig, erfaren, kraftig och allvarlig kontrollant, hysa för detsamma känslor, i hvilka åtlöjet för den supponerade odugligheten är blandadt med medlidande öfver invalidernas vanmäktiga ansträgningar. Läsarens tålamod och intresse torde redan vara uttömda, men ämnet är icke ovigtigt och förtjenar väl beaktas. Vi sluta med att tillägga det den nuvarande tullstyrelsen icke kan förebrås för hvad vi här anmärkt och ogillat. Under den korta tid hr Bennich varit generaltulldirektör har man haft flera tillfällen erfara att en helt annan, en sund, en kraftig anda råder inom tullstyrelsen. Icke så få missbruk, olagligheter, oskick och orättvisor hafva redan blitvit undanröjda eller afhulpna och af hr Bennichs kända rätträdighet, allvarliga vilja, klara förstånd och sjelfständiga karakter våga vi hoppas, att hvad vi här yttrat icke mätte varda på hälleberget sådd säd, likasom vi göra oss förvissade, att den revision af befordringsväsendet inom tullstyrelsens revisionskontor vi yrkat, uti den nyligen af K. M:t utnämndae, för redbarhet, duglighet och humahitet almänt värderade kamereraren derstädes skall finna en lika villig som skicklig målsman.