tankar; genom att komma hit, skall han otvifvelaktigt utsätta sig derför.4 Eduardo, du förmår ej för tillfället tänka redigt. Hör på: du, jag, hvar och en af våra vänner, som blifvit uppfostrad vid universitetet i Buenos Ayres är en lefvande anklagelse mot doktor Alcorta. Från sin lärarestol har han ju ständigt uppmanat oss att älska det goda, det rätta; han har ju ständigt bedt oss strida för frihet och rättvisa. Du sjelf, som nyss vögat ditt lif för att fly från ditt fädernesland, hellre än att underkasta dig förtrycket, är en personifikation af vår lärares åsigter. Men låtom oss ej mera tala härom, ty det bedröfvar dig. Låt mig nu göra som jag vill; om vi dermed räka i djefvulens klor, skall han ätminstone taga oss alla på en gång; och efter hvad jag tror, min Eduardo, skali uet ej vara mycket värre i helvetet än i Buenos Ayres nu för tiden. Försök nu att slumra en stund, medan jag talar några ord vid Amelia. Daniel, sade Amalia, då han inträdde i kabinettet, och reste sig upp, stödjande sin hvita hand på det svarta marmorbordet framför soffan, Daniel, jag vet ej hvad jag skall göra för att skaffa dig och din vän andra kläder än de blodiza, som ni omöjligen kunna behålla. Jag eger ju inga andra kläder än mina egna. Som skulle passa o3s förträffligt om de åt oss medförde något ef din egen skönhet, min vackra kusin. Men oroa dig ej; inom en halftimme skola vi hafva här allt hvad vi behöfva. Men nu skola vi tala om andra saker. Med dessa ord satte han sig på soffan bredvid Amalia, som åter tagit plats der. Säg mwig, Amalia, sade han, på hvilka af dina tjenare kan du fullkomligt lita? På Teresa, Pedro och Luisa, hv:Ika alla jag fört med mig från Tucuman.? Avilka äro de öfriga ?5 Kusken, kocken och två gamla negrer som sköta trädgården. SKusken och kocken äro hvita?