Aftonbladet – 11 april 1865, sida 2

nade ögonen. Den kalla nattvinden hade väckt honom ur sin svimning. Fly... rädda dig, Daniel!4 hviskade han. Det är nu icke fråga om att rädda mig, Eduardo; låt se... lägg din venstra arm stadigt om min hals, stöd dig nu på mig, så mycket som möjligt... men hvad vill detta säga? Du håller värjan i venstra banden — ah! du är sårad i den högra... min vän, hvarföre var jag ej hos dig? Eduardo svarade ej, oaktadt Daniel på allt sätt bemödade sig att aflocka honom något ord som kunde antyda beskaffenheten af de sår han erhållit; han hade ånyo svimmat. Daniel tog honom åter i sina armar, bar honom som förut. Efter några ögonblick tycktes den sårade dock ånyo återfått sansning, ty han yttrade med svag röst: Nog, Daniel; jag tror att jag skall kunna 3å några steg, stödd på din arm.? Det behöfs ej, svarade vännen, vi hafva nu kommit dit jag önskade föra dig.? Eduardo försökte att taga ett steg Iramät, nen det var honom omöjligt; smärtan i let sårade knäet blef sä olidlig, då han ökte stödja sig på foten, att den nästan tvingade honom en klagan. cJag kunde tro att dina ben ej förmådde vära dig?, sade Daniel glädtigt, ehuru blolet isades i hans ådror af fruktan att Edurdo skulle vara dödligt sårad. Lyckligtis7, tillade han, äro vi nu här, der du an vara i säkerhet medan jag skaffar lågot medel att föra dig härifrån.? Med dessa ord upplyfte han åter sin vän ch bar honom med otrolig svårighet ned en sandgrop af fyra eller fem fots djup, om man två dagar förut upptagit helt nära ngelska ministerns hus, mellan detta och oden. På dess botten nedlade han Edu