Aftonbladet – 11 april 1865, sida 2

Men ödet hade annorlunda beslutit, ty just då mördaren lyfte sin hand till de tillämnade brottet, träffades han i hufvu det af ett slag, på en gång så kraftigt och så hastigt, att han utan ett ord eller ljuc nedföll död öfver den han ämnat döda. Nu är ordningen hos dig. Dessa ord yttrades med stark och lugn stämma till den andre soldaten, som ännu ej släppt Eduardos fötter af fruktan att denne ännu i döden skulle undkomma dem. Nu reste han sig upp och sprang af alla krafter åt flodsidan. Den man, som af Försynen tycktes sänd till detta stalle för att rädda en oskyldig undan döden, förföljde icke soldaten ett enda steg, utan skyndade att draga fram Eduardo undan den af bofvarne, som han gifvit dråpslaget. Han knäböjde bredvid Eduardo, stödde hans hufvud mot sitt bröst, och uttalade hans namn med den hjertligaste ömhet. ?Han lefver!? sade han, sedan han öfvertygat sig om att den sårade ännu andades. Han fattade Eduardos hard och en svag tryckning deraf förvissade honom om att vara igenkänd. Oroligt seende sig omkring, slog han armen om Eduardos lif, lyftade honom från marken och bar honom några steg framåt. Det var icke långt från sir Mandevilles hus som striden stätt, och dit ställde befriaren sina steg. Ah! sade han halfhögt, ännu återstå några famnar dit — och jag måste stanna!? Eduardo gled ned från hans skuldra och i bans armar; blodet från de djupa såren öfversköljde båda. Eduardo, sade hans räddare och närmade sina läppar till hans öra; Eduardo, det är jag, Daniel, din väa, din broder Daniel.? Den sårade rörde på hufvadet och öpp