Aftonbladet – 11 april 1865, sida 2

Barbarer!4 utropade han, skolen I nöd vändigt såra och stympa mig innan I tager mitt hufvud !? Han samlade sista återstoden af sina kraf ter och gjorde ett ursinnigt utfall mot gir närmaste motståndare, som dödligt sårac sjönk till marken, i fallet dragande mec sig Eduardo, som dock ej förlorade hvar ken medvetande eller besinning. Annu lefver jag!? utropade Eduardo med stark stämma, den första som med nå. got högljudt utrop stört den förfärliga tyst naden under denna strid, och hvars ord ekot på den ödsliga stranden mångdubbelt upprepade: duardo uppreste sig till hälften, stödd på den fallne soldaten, och beredde sig att ännu en stund underhålla den olika striden. Men den ene mördaren föll framstupa öfver Eduardos fötter och tillfogade honom i fallet ett djupt sår i venstra knäet, som den olycklige flyktingen omöjligt kunde fvärja. Smärtan förmådde honom att försöka ännu en gång uppresa sig; men nu grep honom den andre soldaten i håret, kastade honom baklänges, satte ett knä på hans bröst och började söka efter sin långa kmf. ?Nu, unitario, nu är din stund kommen ! sade han och räckte gig fram till kamraten, som ännu höll fast i Eduardos fötter, för att bedja denne låna honom en knif, i stället för hans egen, som han ej fann. Eduardo gjorde väl några försök att befria sig, men dessa ökade blott blodförlusten och den deraf följande afmattningen. Ett moln skymde hans blickar och han såg ej den helvetiska fröjd, som lyste i bofvens anlete, då denne höjde knifven, som skulle afskära den afsvimmade ynglingens strnpe.