Aftonbladet – 11 april 1865, sida 2

att stridande draga sig tillbaka. Dettalyc kades honom äfven någorlunda. Tre af sol daterna voro försedda med sablar; den tred jes vapen var en lång slagtarknif. Eduard parerade så skickligt de hugg som gåfvos honom, att mördarne ej lyckades kringränns honom. Hans långa värja beskref ständige halfeirklar, som höllo de anfallande på ve derbörligt afstånd. Ursinniga öfver detta envisa motstånd trängde de sednare Eduardc allt längre tillbaka mot staden, hvilket äfven var denne sednares önskan, hvarigenom de tillika mer och mer aflägsnade sig från sina kamrater. Emellertid kände Eduardo sina krafter förminskas och började andas med svårighet. Hans motståndare begynte äfven tröttna och uppbjödo nu alla sina krafter för att kringränna honom. Detta var också nära att lyckas dem, men i samma ögonblick utdelade Eduardo ett väldigt hugg åt hvardera sidan och störtade sig blixtsnabbt midt igenom sina förvånade fiender, hvarigenom han kom ännu några steg närmare staden. Mannen med knifven förlorade denna tillika med ett stycke af den hand som burit den, vid Eduordos sednaste utfall, och en af hans kamrater blödde ur ett djupt eår i hufvudet. Alla fyra förföljde honom emellertid och en af de sårade kastade sin vida poncho öfver flyktingens hufvud. Denne hade emellertid med sin värja sökt afvända det slag, hvaraf han trodde sig hotad, och vapnets spets stannade temligen djupt i angriparens hjerta. Han föll, men ponchon hade uppfyllt sin bestämmelse, och Ednardos hufvud och armar voro insvepta deri. Han lyckades emellertid lösgöra sig ur detta fängsel, men i samma ögonblick träffade honom ett sabelhugg på högra axeln, medan han tillika kände sig sårad i venstra sid. n.