Aftonbladet – 10 april 1865, sida 2

tan San Lorenzo och gick ned mot floden hvars vågor sakta slogo mot den smaragd. gröna matta, som på denna sida betäckei kusten vid Buenos Ayres. Natten var Jugn och stjernljus, men er kylig vind från floden tycktes förebådsa den annalkande vintern. I det matta stjernljuset glänste Platafloden, ödslig och stilla som La Pampa, och suset af dess vågor, som lätt och sakta rullade upp på den jemna stra den, liknade en sofvande jättes andedrag, en jättes, som på sina axlar i detta ögonblick bar omkring trettio franska fartyg. Deu som någon gång roat sig med atten dunkel natt spatsera vid Plataflodens stränder, i det så kallade Nedra Buenos Ayres, vet huru på en gång imponerande, ödslig och dyster denna trakt är. Blicken förirrar sig öfver flodens vidsträckta yta och kan knappast urskilja ett och annat ljus från någon strandlykta i den inre bugten. Staden höjer sig dunkel, omätlig tyckes det, å något afstånd från stranden. Intet ljud öres med undantag af vågornas brus, som ensamt etör tystnaden på detta ödsliga ställe. Men den, som anländt dit nattens mörker, för att fly från ett fädernesland, der ingen längre kunde vara säker för la Mashorcas dolkar, encast den känner de intryck denna strand framkallar; den som beträdt den under fruktan att i hvarje buller höra en fiendes vapen slamra, den som der sagt farväl till sitt fädernesland och sina vänner, som der st git i den båt, hvilken skule föra honom till ett annat land, der han sanske skulle få andas fritt, endast den kan atta de känslor, som bestormade de sex nattvandrarne. Via den tidpunkt, dit vi förlagt vår berättelse, hade befolkningen i Buenos Ayres