Aftonbladet – 6 april 1865, sida 2

till varnagel,, mista lifvet genom halshuggning.? Så snart domen var uppläst, hördes en häftig jämmer och veklagan nere i salen. Det var åter den ömsinta Abla, troligen den enda bland hela tingsmenigheten, som ej på förhand varit beredd på utslagets lydelse. Men fast ingen annan så hörbart gaf sitt deltagande tillkänna, syntes det att det var allmänt och djupt. Gunerus sjelf hade åhört dödsdomen med det fullkomligaste lugn, som om han ej haft med saken att skaffa. Då han vände sig om, för att återvända i häsgtet, kallade honom lagmannen tillbaka oeh erinrade honom i rörda och medlidsamma ord, att konungens nåd sällan fåfängt anlitades i mål af denna beskaffenhet. Men denna välvilliga erinran syntes ej väcka den dömdes förhoppningar. ?Gud välsigne lagman! För mig är den största nåden numera, att få försona mitt brott.? Han återfördes till häktet. Då han passerade tingsgården, kom Niklas emot honom och yttrade med ovanlig blyghet: ?Kan du illge mig, Friberg?? Det är längesedan gjordt!? svarade Gurerus tankspridt, med ögonen riktade på let solbelysta fönstret i Nedre Prestsäter. NITTONDE KAPITLET. Månader ha förgått. Den fångne, hos vilken vistelsen vid ransakningsstället återräckte en svag önskan, att få återse Marsreta, hade omsider upphört att vänta så äl henne som någon annan, Ingenting sådant hade inträffat, som kunat förmildra kampen på det trånga rum, varinom han. var sluten. Dagarne hade å länge ej haft något namn och han hade j ens begrepp om tidräkningen. Han visste j huru långt han hade qvar till... Men tunden var kanske snart inne. Dörren skulle u elt visst snart öppnas. — — a Han hade längesedan tröttnat på att stå!i