Aftonbladet – 6 april 1865, sida 2

vid fönstret och se ned på stadsgatan, fö att låta de förbigående bevittna kampen. Han hade i stället sett in till sig sjelf. Den gnagande retningen efter något, som skulle inträffa, hade icke blott nött hans tankeförmåga, utan äfven hans mod. Hans inbillning hade från ljusgröna ängar och sorglösa vandringar trädt in på det området, der skräckbilderna tumla om hvarandra i en gäckande dans. Hans nätter voro icke lika de första på detta rum, uppfyllda af hans eget brott; nej, de voro fyllda af det, som d.refter skulle komma. Det mod, eller snarare trots, hvarmed han först trädde in i detta kyffe, och hans längtan att, om det vore nästa timma, få göra upp sin räkning med verlden, ätrån att i ett steg kunna nå stupstocken eller att sjelf kunna förkorta sina dagar, allt detta var försvunnet, och efter tre månaders sällskap med sig sjelf inom de tysta fängelsemurarne, kom det stunder, då han önskade att få underhandla med döden. Han hade väl icke någon egentlig fasa för att skiljas hädan; men det långvariga, enformiga betraktandet af evigheten, väckte den tanken hos honom, att den måhända icke torde bringa med sig allt hvad han förut hade tänkt. En dag i sjelfva julmånaden, en af dessa lagar, då de, som gingo fria ute i verlden, äflades i lefnadslust och sprungo om varandra i glada förberedelser, en sådan lag förnam han det dofva ljudet af fångraktarens steg på en ovanlig timma, och stt våldsamt hjerts rång dref blodet upp i ans så länge blodlösa ansigte. Hvem skulle det vara? Dörren gnisslade på sina hakar och en ing, skygg, vekvuxen karl, hvilken höll ig itet bakom fångvaktaren, trädde in me ionom. ?Gunerus!? Det låg så mycken trofast vänskap i det ttrycket, och fängen kände så mycken lust tt få trycka den framräckta handen, men cke kunde han det? Hans egen var ju