RR ———— Lv se—— dare påminnelse. Och kom ihåg att du snart skall få beediga din berättelse.? Erik var synbarligen bringad till det yttersta. Skulle han nu ändtligen få nedlägga och afbörda sig sin tunga hemlighet. Skulle han väcka talet om det, som så länge legat gömdt under alrötterna vid forsen? Nej, kanske, ja säkert, skulle här någon annan göra det; det hörde han på dem. Gömdt var icke glömdt, hade de nyss sagt; och för honom var det svårare än för dem, att sätta så mycket på spel. Och icke heller visste han, om det hörde hit och om hans samvete skulle bli mera tryggadt, om han talade, än om han teg. Han räddades ur denna svårighet till all lycka af wiksdagsman, som nu steg upp och talade. Nådig lagman torde tillge mig, att jog säger ett sannt ord i denna sak. Jag fic gossen Friberg ur lagmans egna händer i min vård oceh jag känner lynnet hans. Det var nu så., att han på lagmans rekommendation blef väl tagen både hos hög och åg och det var inte otroligt att han, som arln här säger, skämdes för:slägten och ville bryta umgänge med dem, helst sedan an kom sig så pass uppföre backen, som uu på slutet. — Och så, för det ena med let andra, ville han bli fri ifrån dem och ärdeles från henne, som mest sprang i väen för honom. Och hon sprang här tidt ch ofta och skrämde qvinfolkena i huset ch ställde på allt vis illa till för honom. )ch sen, som olyckan var, tog sinnelaget fverhanden. Men annars finnes ingen kriten själ, och jag och mitt hus allra minst, om vill pålägga honom någonting, ty derill finnes ingen anledning; och jag irågar ierr kronolänsmannen, om inte det är sannt aladt?? (Forts.)