ten dagen efter Fribergs häktande. Me hvar barnet var nu, visste hon ej. Troligei hade stammen tagit det med sig. Niklas stod helt skamflat under Abla berättelse. Han hade dock verkligen sjel trott på sin uppgift. Men om barnet for farande är i lifvet? sade domaren, ?så hade ju Friberg ej nå got gagn af att rödja modren ur vägen Känner vittnet ej någon annan anledning? Det är nu så vanskligt att säga något. när qvinfolk får ba så stor talan inför rät ten, nådig domare!? sade Niklas. Mer annars går liksom en känd sägen, att hon, Albertina stackarn, kunde stå i vägen för någon annan...... ?Hvad menar du med det? Jo, jag ville säga...... s Men innan Niklas hann att säga hvad han ville säga, kom han att för första gången kasta sin blick på den anklagade; och det var ej underligt att han lät den blick, som mötte honom, binda sin tunga. Det läg intet hot, ingen bön i den blicken, men en så djup förtviflan, att sjelfva Niklas, som i grunden ej hade något elakt hjerta, rördes deraf. Då hans nästa blick träffade den ärade riksdagsmannen, och såg huru svettdropparne stodo i gubbens panna, blet tungan för en stund alldeles såsom låst. Nå, Niklas! Du brukar ej att komma af dig inför domstolen. Säg nu hvad du menar med den andra?: Och Niklas hade snart hemtat sig igen och svarade med en fattning och trovärlighet, som lemnade intet rum för tvifvel: Jo, ser nådig domarn! det var ingen anan, än hon, just densamma som talte inör rätten nyss, Abla Slögren, som hade tt litet tycke för Friberg, inte så litet heler sa folk; fast hon, till sist, fann den