då hvad skäl Friberg hade att att ta lifve af henne? Piska tre! sade Niklas, så vi det all vet litet hvar; det var en sak! — De hade nådig lagman — fast det är skamligt at säga — de hade ett barn tillhopa, med törlof!S Ett barn tillsammans?? frågade doma ren och vände sig till fången. Är det sannt? Det flög en bögröd sky öfver Gunerus ansigte, och det dröjde länge innan han svarade. Han erinrade sig så lifligt i detta nu den förtviflade stund, då han så heligt bedyrat för Margreta, att han var oskyldig till Agathas uppgifter; och detevar ej lätt att nu erkänna hvad han då förnekat. Men så kom det för honom, huru nära han då varit att öka sin skuld med en falsk ed och att han med något borde gällda den välsignelsen att åtminstone vara den skulden fri. Det var äfven ett försoningsoffer, egnadt den stackars Agatha, att han erkände hennes barn. Han svarade derföre med tydlig, ehuru låg stämma: Ja, detär sannt! Hvart har det barnet tagit vägen? frågade domaren, åter vänd till vittnet. Inte Gudslån jag det vet, nådig domarnX, sade Niklas. Men annars... annars är det väl inte så långt från den hålan vid Trollkärnet till sjöbotten. 7Nej, se det var då en evinnerlig osanning, Niklas! svarade en stämma nere i den andra ändan af salen. Hvem är det, com talar dernere? fråsade domaren. Ingen svarade; han måste upprepa sin fråga och då först framträdde Abla, röd, fet och het som alltid, med den rödrutiga näsduken för munnen, och intygade, att 00 och hennes blifvande svärfar, MjölnarAndreas, som en hvar kände, hade sett varnet tillsammans med de andra af släg