honom och kanhända äfven om en annan Först hördes de begge, som varit vic sjelfva mordstället. Carl-Johans berättelse var kortiattad och klar. Då han beskref Gunerus uppförande dagen efter brottet vid hans sista besök ho: den mördade, blef han, dock utan att sjel veta om det, mera fritalig och hänförd a ämnet på sitt eget, enkla sätt. Ja, har var alldeles utan sin besinning, han, så slutade berättelsen. Stundtals var det som om allt hvad lif och anda fanns hade lemnat kroppen hans, och stundtals såg def ut, som om hvarenda blodsdroppe i honom lefde med allt det lif som så öfverflödigt finns hos slägten hans. Det var en syn för lifvet, som aldrig glömmes, att se någon så qvald, som han då var. Då vittnets djupa rörelse något lagt sig efter denna berättelse, frågade domarn honom, om han kände någon anledning till mordgerningen. Intet annat än hvad han sjelf sagt?, svarade Carl-Johan, ehuru litet sväfvande på målet. SFör en evärdelig sanning är, att hon trådde efter honom, utan misskund med honom; och att han ville henne ingenting. Så förstod jag det då åtminstone; för det sade han till mig, inte en, utan många gånger.? Niklas i Hult, som härefter förekallades och med en van tingsbesökares obesvärade hållning slängde fram till domarebordet, var mera mångordig och gjorde sig synner-. ligen mycken möda att tillegna sig förtjensten af att hafva gripit brottslingen. Efter hans utsago, hade han, vid det tillfället då han smugit bakom Carl-Johans r gg, ådagalagt en alldeles otrolig och under ar tapperhet. Nå, Niklas, frågade domaren, vet du