TATARNES SON). Ur svenska folklifvet af förf. till Agnes Tell. Men nu började ett hviskande samtal mellan ett par af nämnden, utgående från den samme häradsdomare, bakom hvars breda r. Gunerus Friberg en gång i ungdomligt öfvermod skulle ha dritvit gäck. Ur det talet ljöd, som om här visserligen, ehuru kanske med bristande tillräckliga bevis, vore mera, som kunde dragas i ljuset, Få länge gömdt är icke glömdt, m. m., tills et slutligen fästade domarns uppmärksamhet. Efter ett kort samtal med åklagarn fästade han dock ej vidare vigt dervid, utan uppropade i stället vittnena. Allas blickar riktades nu från den anklagade på vittnena, och Gunerus Friberg sjelf kastade äfven en hastig blick på dem, för att söka urskilja, huruvida mera skam skulle kunna läggas på hans brott. Men hans ögon lemnade dem snart och midtuti denna massa af menniskohufvuden, på hvilka höstförmiddagens klara solljus lifligare och lifligare strömmade in genom fönstren, midt under det enformiga ljudet af vittnesedens förestafvande och efterläsande, förde honom åter gamla hågkomster med mild hand ur det närvarande och lät honom åter en stund följa med drömmens vind. Men det räckte ej länge, ty vittnenas berättelse började och han måste ändock lyss till hvad de hade att säga om ) 8e A. B. n:r 1—6, 8—12, 14—17, 19—22, 2, 26, 27, 29, 31—35, 37—39. 41, 44—47, 49—58, 60—63, 65—68, 70, 72, 74 och 77.