Aftonbladet – 3 april 1865, sida 2

som omsväfvade fången. Hans ögon, som genom den ytterliga utmärglivgen af hans ansigte blitvit dubbelt skarpa och stora, vändes mot domaren med en besynnerlig långsamhet ; och den tvekan efter ord, som är egen för dem, hvilka ej på länge utbytt sig med menniskor, gjorde att han ej på en god stund kunde svara. Tvenne gunger öppnade han sina läppar, men slöt dem igen. Slutligen sade han med låg, osäker röst: Jag vet det intel? Et annat svar bade jag väntat af digt, sade domarn, nu med någon stränghet irösten. Det är för ditt eget bästa jug fråsar. Ditt brott skulle ju vara ännu mera tasansfullt, äv det är, om du ej haft något skäl deriör. Dessa ord återförde reda i hans förvirrade tankar. Nu vaknade an fullkomligt, men han sammanslöt sina läppar på det tt, som bäst skulle dölja den inre rörelsen, och han svarade, efter kort eftertanke, med fasthet, under det han hörde sina egna ord åtföljas af raspet af en penna: tHvarföre jag gjorde det?... Jug minnes nte hvarföre.s Men domarn åtnöjde sig ej dermed. Och wu följde ett af dessa tal, hvilkas största sraft ligger deruti, att de äro mera ovans iga för menigheten. Från predikstolen tår len måhända höra lika kärntulla, lika erivande ord, men den är van vid dem från len platsen. Talet började med strängt, varnande allvar, men slutade, icke med be! träffande ord, utan med bevekande mildet, och erinrade ej om domen ölver den wottslige, utan om nåden för den botfärlige, Detta tal verkade, hvad sådana tal van-: igen verka, mäktig och allvarlig rörelse !l 108 alla, med nndantag, såsom det syntes, i