Aftonbladet – 31 mars 1865, sida 3

oo FAST under denna tid, ty jag låg på sjukhuset i Memhis uti 2 månader, denfrån jag utskrefs den 3 anuari. Efter att hafva gjort en rundresa, som varade 13 dagar, öfver en sträcka af något öfver 1200 mil, kom jag hit den 15 Januari. Vill för roskull nämna min tur: på båt till Cairo Illis, sen på jernväg till Nashville via Centralia Illis, New Albany Ind. och Louisville Ky, sen på båt via F:t Donnelson Tenn., Paducah Ky, F:t Henry Tenn., Johnsonville, Pittsburgh Landing och så vidare och är nu blott 130 mil från Memphis nära Alabamas östra gräns. Vill ock nämna några ord om mina landsmän inom komp. H. Sommaren 1862 voro vi 40, hvilkas namn en gång blefvo uppräknade i Hemlandet. Sedan hafva på vintern tillkommit trenne. nemligen Hans Hansson, A. Hansson och Hans Svensson, samt förliden höst fem, neml. Osten Andersson, Lovis Andersson, Johannes Eriksson, Hans Johnsson och Fremberg. Utaf dessa stå för närvarande 23 qvar i komp. ; 9 äro på sjukhus på olika hall; 5 ha fått afsked; 5 ia dött, neml. Hans Hansson den 15 Okt. samt hans son Andrey Hansson den 15 November 1864, båda i Memphis, samt i Andersonville Gap i fångenskapen Magnus Bengtson den 23 Augusti, Nils Johnsson den 4 September, och John Larsson. Atta svenskar blefvo tillfångatagne vid Guntown Miss. den 11 Juni 1864. De tre sistnämnda af de döda tillhörde detta antal: två andra, som vi veta, ha blifvit utbytta, neml. A. G. Andersson och Ole Wilson. och äro hemma. Deras helsa lär vara klen i följd af den hårda behandling, som de lidit i sin fångenskap. Tre tro ännu qvar i fångenskapen, om de äro lefvande ännu, neml. Andrew Mattsson. G. Hammerberg och Björn Aslaksson. John Paulsson lemnade oss förliden vår och blef löjtnant, sedan kapten i 117 U. S. Har uppehållit mig alltför länge vid detta ämne. Vi som äro här, äro nästan alla vid god helsa, men de som besörja om vårt dagliga bröd måtte antingen ha ovanligt små förråder eller ett oordnadt sätt att utdela våra rationer åt oss, ty ibland få vi half ration af hardbread, en annan gång något mjöl eller malet korn och då alla dessa förrådskällor äro uttömda, få vi oss tilldeladt ett st mått omalet korn, som hvar och en får använda efter bästa insigt. Vädret är ganska mildt här, vi ha haft blott litet snö. Rebellerna ha ej oroat oss sedan vi kommo hit. Jag tror att de äro belåtna för en stund, med hvad de fingo vid Nashville. SSE — Smuggleri. En insändare till Dagligt Allehanda från Haparanda berättar om det storartade smuggleri, som bedrifves af bränvin och andra varor från Finland till Sverge öfver Torne elf. Aflären är väl organiserad och gäckar all tullbetjeningens vaksamhet. Insändaren lemnar om saken följande lifliga skildring: Insändaren har mången gång roat sig med att åse huru lurendrejeriet bedrifves tvärs öfver elfven emellan Havraranda och Torneå. Man nedför godset till stranden bland annat dylikt, som är till tullbehandling bestämdt; här väcker det ingen uppmärksamhet. Smuggelbåtarne ligga till utseendet lika oskyldigt stilla vid tul:brygorna. Roddarne spatsera antingen på kajen der ligga i båtarne, låtsande sig sofva. På andra sidan om elfven, på det främmande området, hållas åkdon färdiga, men dolda uti en eller annan vid strandan liggande gård. Smugglarpatronen spatserar på tullbryggan; hit komma äfven spioner med sina rapporter. Den ene tulltjenstemannen, heter det, är bortrest, den andre är i sällskap, den tredje är sjuk, den fjerde och femte hafva begifvit sig nerrut på patrull, den sjette och sjunde qvarhållas af göromål uti tullpackhuset, den nionde, tionde och elfte befinna sig i tjenstgöring ombord å fartyg, den tolfte står på sin gård och hugger ved, tulljakten seglade nyss utför eltven o. s. v. — Man torde erinra sig, att vi skildra efter naturen och scener, som vi sjelfva åskådat: ingenting är dikt, allt är verklighet. En eller två pojkar hafva i en liten båt hela eftermiddagen kryssat fram och åter på elfven; det väcker ingen uppmärksamhet, man vänjer sig snart att se dem der, dock äro de — spioner. Skymningen inbryter allt mer och mer. Några fulla bönder börja äfven ro på elfven, de skråla med full hals några af de annars så rörande finska folkvisorna; sängerna vexla, de äro signaler. Ljus tändas itönstren på begge sidor om elfven, de flyttas och släckas som andra ljus, allt detta är äfven signaler. Nu är rätta ögonblicket inne. Smuggelbåtarne lägga ut från tullbryggan, deras roddare sjunga äfven. På den motsatta bryggan lyssnar en eller annan tullbetjent. Det är ju blott de fulla lymlarne ; de ro och skråla i kapp med med pojkarne, mumlar han. Pojkarne och de förmenta fyllbultarne hålla sig på något afstånd, dels för-ut, dels på begge sidor om smuggelbåten. Nu tystnar den ene sångaren. Smuggelbåtens roddare hvila på årorna och lyssna. En båt med tomfat glider i stället fram för att framlocka tullbetjeningen. Nu ljuder äter sången, allt är klart. Smuggelbåten törnar mot stranden ; hästar, åkdon och manskap framkomma såsom genom ett trollslag. Godset pålassas och bortföres i flygande fart. Insändaren har sjelf sistl. höst och flera aftnar i samma vecka sett huru man uti flera på samma gång närvarande svenska tulltjenstemäns åsyn från Haparanda till Torneå på detta sätta öfversmugglat så stora qvantiteter spirituosa, att tullen derför bort för hvarje ång uppgå till ett eller annat tusental riksdaler. vinter har äfven insändaren flera gånger p gränsen mött långa tåg af tungt lastade äkdon, hvilkas sätt att färdas tilldragit? sig hans uppmärksamhet. På fråga hvad detta månde betyda, har man skrattande svarat, att det är smuggelgods, hufvudsakligast spritvaror och tobak. Han har dervid räknat ända till 20 slädar och 50—60 menniskor. Man torde invända: Hvad gör tullbetjeningen under tiden? Det svaras : Jo, den gör sin skyldighet.? Få kunna bättre än insändaren intyga detta. Han har mer än en gång, särdeles nattetid, sett åtminstone den svenska mangrannt ute, till fots eller åkande och klädd som ortens allmoge, för att ej 1 otid väcka uppmärksamhet. Men regeringens åtgärder hafva, som nyss är nämndt, bundit händerna på tullbetjeningen, så att den i de flesta fallingenting kan uträtta. Man torde ock besinna, att vi här hafva 8 månaders full vinter med till och med 20 timmars natt och stundom 30—40 graders köld. Det står sålunda ej uti menniskomakt att under dylika omständigheter med ett par dussin tullbetjenter bevaka en 40 mil lång gräns.? — Den förändring, som på sista tiden inträffat i fråga om postbefordringen å statens jernvägar, gör att vi vanligen först på morgnarne bekomma de tidningar, som sent på aftonen hit arlända med bantågen. Under sådana förhållanden hafva vi beslutit att tilluvidaroe inhihera då gärglkilda arvangemen.