Aftonbladet – 31 mars 1865, sida 2

Y1 påminna oss icke haiva upplefvat nägot här i landet af offentlig myndighet utfärdadt påbud, hvilket väckt en så djup och allmän indignation, som öfverståthållareembetets i går omförmälda oförnuftiga och förhatliga kungörelse. Med harmen blandar sig åtlöjet, ty dumheten har vid denna kungörelses affattande så broderligt sträckt handen åt begäret att trakassera och pina stadens invånare, att det hela egnar sig alldeles utomordentligt för hvad man kallar drift ; men saken är dock vid närmare påseende alltför allvarsam för att man icke skulle nödsakas undertrycka begäret att skratta åt de konseqvenser, som kunna utdragas ur denna ömkliga anakronism. Vi fästade redan i gårdagsbladet uppmärksamheten på i hvilken uppenbar strid denna kungörelse står med andan i den förordning, genom hvilken passtvånget hos oss upphäfdes, och ju närmare man granskar kungörelsens särskilda bestämmelser, desto mera stärkes man i sitt tvifvel huruvida öfverståthållareembetet eger någon slags laglig befogenhet att ålägga stadens invånare sådana förpligtelser, som i de kungörelsen föreskrifna. Vi ega här i landet en af konungen, efter af ständerna afgifvet förslag, utfärdad lag om mantalsoch skattskrifningarne. Densamma stadgar, att vid en årligen förrättad mantalsskrifning hvar och en person i hela riket skall till namn, födelseår och yrke i mantalslängd uppföras, och den föreskrifver dessutom, att innehafvare af fast egendom i stad eller på landet skall hos pastor anmäla när personer, med hvilka aftal om bostad afslulats, inflyttat från annan församling till huset eller egorna. Dessa bestämmelser innefatta allt hvad statsmakterna ansett behöfligt att för statens och samhällets ändamål förordna rörande kont.ollen och uppsigten öfver landets invånares bostäder och vistelseort, och den nyssnämnda förordningen om upphörande af skyldigheten att medföra pass, ger tydligen vid handen, att ?rikets nuvarande inre och yttre trygghet? gör all vidare polisuppsigt öfver medborgares tillfälliga gående och kommande umbärlig. Endast för försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer meddelas undantagsstadganden, hvarförutan föreskrifves, att okänd person ej får undandraga sig att uppgifva namn eller hemort eller hvad eljest till. nödig upplysning hörer. Men då nu rikets allmänna lagstiftning för vissa gifna fall meddelat tydliga och bestämda föreskrifter om hvad medborgaren har att iakttaga, kunna väl de underordnade administrativa myndigheterna efter hvars och ens godtfinnande rörande samma fall stifta andra och nya lagar, pålägga andra och nya skyldigheter? Hvar skulle, i sådan händelse, gränsen vara för de prestationer, som dessa myndigheter skulle få affordra befolkn ngen? Att det icke låter sig göra att öfverlemna bestämmandet deraf åt deras eget omdöme om hvad som är förnuftigt och ändamålsenligt, derpå utgör den ifrågavarande kungörelsen ett alltför påtagligt bevis, och det torde derföre vara rådligast att tillse, att de alldeles icke få pålägga någon börda och tunga utöfver dem som statsmakterna i laglig ordning beslutit och föreskrifvit. Eljest vet sannerligen ingen hvar polistyranniet kan sluta. Öfverståthållareembetet har i dag ålagt stadens busegare att förnöta en god del af sin tid med rapporters afgifvande rörande hvarje förändring i antalet personer, som öfver natten haft ?husrumt i deras fastigheter; i morgon kan samma embete, såvida lagen icke har någon gräns för dess lagstiftningsrätt, ålägga husegaren att hvarje morgon uppvakta på polisvaktkontoret eller i polisen för att uppgifva om någon förändring i hyresgästernas antal inträffat eller ej, och för resten hvarje stadens invånare att hos traktens polisbetjent vördsamt ingifva skriftlig uppgift om hvar han eller hon sofvit öfver natten. Detta vore fullkomligt lika förnuftigt eller lika oförnuftigt som de nu utfärdade påbuden, och om verkligen öfverståthållareembetet haft laglig rätt att påbjuda det ena, så kan det med fullkomligt samma rätt påbjuda det andra. Vi upprepa emellertid, att vår öfvertygelse är, att öfverståthållareembetet icke eger laglig befogenhet att utfärda sådana påbud som det ifrågavarande, och att följaktligen ansvar för deras öfverträdande icke gerna kan komma att ådömas om saken fullföljes i högre instanser. Ett anmärkningsvärdt bevis på den maktfullkomlighet öfverståthållaree wbetet tagit sig och huru vid denna kungörelses affattande all hejd och all måtta varit för denna myndighet främmande, är, att medan mantalsskrifningsförordningen lemnar fjorton dagars rådrum för ofvan omförmälda anmälan hos pastor, dekreterar öfverståthållareembetet att anmälningarne hos polisen skola ske redan efter förloppet af en enda natt, och medan ansvaret för försummelse af den af regeringen föreskrifna formaliteten är 2 rdr 50 öre, kunna böterna för öfverträdelse af öfverståthållarens ukas stiga ända till 15 rdr. Försummad uppgift till en så vigtig förrättning som mantalsskrifniogen är likaledes belagd med blott 3 rdr böter, och de skärpas till högst 4 rdr endast för det fall, att uppgift ej lemnats inom 14 dagar efter det den blifvit af vederbörande tjensteman affordrad, men ändock uteblifvit. Och under det i nya strafflagen den vigtiga grundsats blifvit nedlagd, att alla böter tillfalla kronar, och således åklagaren icke längre kan tillvitas, att han vid fullgörandet af sin pligt drifves af begär efter slem vinning, så har deremot vårt öfverståthållareembete, genom att lemna hela bötesbeloppet åt angifvaren, gått i en riktning, alldeles motsatt den, som gjort sig gällande i landets allmänna lagstiftning. Hur befängd kungörelsen än må vara, får man väl emellertid förutsätta, att något slags tanke legat till grund för dess utfärdande, att åtgärden har någon mening. Men man stannar sannerligen i den största tförlägenhet, då man försöker göra sig klart hvad som dermed åsyftas. Ått under förhållanden sådana som de, hvilka egde rum i Warschau eller Wilna under polska uppresningen, en grefve Berg, en Murawiew kränka hommengs frid ach vid etränga otraff