Aftonbladet – 30 mars 1865, sida 2

Slagen i bojor till hand och fot fördes han ut från stadshäktet till det kända häradshäktet i Prestsäter. Solen var just i nedgående, då det sorgliga tåget stannade utanför häktets dörr. Fången hade sålunda en hel natt att bereda sig på ännu... Och huru använde han den natten? Använde han den för att stärka sig i det antagna trots, som hitills haft makt öfver hans sinne? Han hade åtminstone önskat kunna göra det, ty under hela vägen hade han rufvat på den tanken, att låta ingen märka någon brist på själsstyrka hos honom. Men åsynen af Prestsätersgårdarne, som lågo så fridfulla under skuggan af fjellet och der ingen menniska syntes till, verkade helt annorlunda. Det kom öfver hans själ en sådan stillhet och undergifvenhet, att han hade all möda att ej låta de allt hitintills saknade tårarne framtränga. Och då natten kom, trädde de vålnader, som hittills vakat vid hans läger, hvar efter annan bort, och en försonande bild af döden kom och satte sig vid hans läger. Timma efter timma vakade den der med honom. Ty ehuru utmattad, utmarterad och afstängd från luft, som han intill denna dag länge varit, kom dock ej den halfvakna dvalan, som vanligen utgjorde hans sömn, öfver honom denna natt. Den klara strålen af morgonljuset, som trängde genom det lilla fönstret, såg honom liggande till hälften stödd på armbågen, under ett stilla, drömmande egrundande. Hans ögon följde den fladdrande strålen på väggen; kanske igenkände han den som densamma, hvilken en gång för flera år tillbaka stack honom i ögonen här i detta samma rum? Om han ej den gängen inträdt genom detta häktes dörr, uru mycket hade ej då varit annorlunda! ...