Aftonbladet – 30 mars 1865, sida 2

som smyger före honom, hvisslande till honom på sitt eget sätt. Han söker hålla den synen qvar, ty det är den enda solljusa syn, som kan möta honom i fängelset. Men aek! den lyser så sällan. Den kommer endast någon gång under morgonstunderna, efter helvetiska nätter. Den väljer väl den tiden, efter som den var hans morgondröm en gång. Men skall den ej snart blifva äfven hans aftondröm? Sannolikt; men kanhända ej förr, än hans lefnads qväll är inne, lika visst i hans egen föreställning, som i verkligheten. Annu bekymrar han sig ej om döden; men när han gjorde det en gång, då kommo äfven barndomsminnena fram, och drömmen var ju endast hägringen af dessa minnen. Det var på fjortonde dagen efter hans häktande, då han underrättades om, att han skulle inställas inför den verldsliga domstolen. Först mottog han den underrättelsen med slö likgiltighet, men sedan tänkte han på allt det begabberi, som han skulle lida. n underlig skälfva kom öfver honom. Han störtade ned på britsen och hans kropp drogs krampaktigt tillsammans. Men han samlade snart sitt vilda mod och såg sig om efter något vapen, hvarmed han kunde gå rättvisan i förväg. Men det fanns intet. Och nu först kom rätt klart tanken på döden. Men det var ej den rätta tanken. Den började med upprorisk ånger deröfver, att han ej tog lifvet af sig sjelf på samma ång som af Agatha. Dock — det kunde jelpas... Han försökte nu att qväfva sig med sina egna händer; men han stod ej ut med försöket. Och han förnyade det ej; ty slöheten fick snart åter makt med honom, Och så kom ransakningsdagen.