Aftonbladet – 30 mars 1865, sida 2

der honom, efter han tyckte det vara så trångt och så mörkt omkring honom. Och på nytt granskar han de mögliga fängelseväggarne; på nytt skakar han gallret; men han finner ingen öppning. Då sätter han sig en stund på kanten af sängbritsen och tar i betraktande den konstfulla spindelväfven och undrar, huru lång tid det lilla flitiga djuret behöft för att väfva den väfven, och hvarföre det just har valt sin arbets-verkstad här i detta rum. Det är ju icke något så vackert rum, med sina trånga murar, sina galler cch sitt tuna, starka lås för dörren. Nej, det är icke något vackert rum detta!... Och så rusar han upp, och raseriet spänner hans muskler. Han skakar dörren, så att sjelfva fängelseväggen darrar; han ruskar i fönstergallret, så att murbruket yrar omkring honom; men dörren går ej upp ändå och gallrets klor sitta lika fast i muren... Derpå stirrar han som en fåne, går och sätter sig på sängkanten igen och serframör sig, som öknens vilddjur, stängdt i bur. Han inser åter igen med full klarhet, att an är i ett fängelse. Och hvarföre är han fängelset? För en galen nycks skull! ... Ja, galen så att det förslog. Ty nu ville van ej ha den nycken tillfredsställd längre. Im det nu bjöds honom, hvad han så länge esinningslöst fikat efter, så skulle han rräka det ifrån sig. Hon, den ljusa qvinan, hon hade icke kommit och sett till hoom i hans krankhet en enda gång; hon rar just värd offret af hans frihet! Galenkap! Förbannelse!... Annat var det med henne — med hans Agatha!... Och åter ser han de leende iejderna, de gröna ängarne, de stilla viarne och den drömmande tartar-flickan,