Aftonbladet – 30 mars 1865, sida 2

vida egenmäktigare är föreskriften i 2:dra penkten, att den som uthyr rum skall af yresgästen fordra och sedan till polisen låta aflemna uppgift på alla de personer hvaraf dennes hushåll består, vare sig barn, anhöriga eller tjevare?, med uppgifter tillika på deras ålder, dopoch till namn, titel eller yrke och senaste boningsställe. Dessa uppgifter skola ej blott lemnas vid de vanliga flyttningstiderna, utan ärven deremellan så ofta någon person inflyttar i huset. Om dylika föreskrifter någon gång tillförne utfärdats, lemna vi osagdt, men visst är att de hittills icke varit efterlefda och att ingen olägenbet derigenom uppkommit. An mer egenmäktig är föreskriften att anmälan äfven skall göras i polisen, då någon ?mot eller utan betalning inom egen bostad lemnar husrum åt annan person?, hvarvid samma uppgifter om gästens ålder m. m. äfven skola lemnas. Troligen behöfva vi icke påpeka allt det trassel, spring, fjäskande och frågande som dylika föreskrifters tillämpande skall framkalla. Huru husegare och vice värdar dagligen skola anse sig förpligtade att hos hyresgästerna anställa formlig rond för att utröna om någon ?främmande person? inom dygnet ankommit och qvarstannar derutöfver i någon familj, och huru alla dessa främmande kunna trakasseras af en kitslig husegare eller polisman, om ej den för dem okände personen? uppgitver allt ?hvad eljest till nödig upplysning hörer?. Hvilket ypperligt stoff till legaliseradt spioneri ligger ej häri, och hvilken ypperlig inkomstkälla öppnas ej för kitsliga personer som vilja öfvervaka fullgörandet af denna kungörelse, då försummelser af densamma medföra böter från två till femton rdr — Pangifvarens ensak?. Om denna kungörelse utfärdats medan ännu passtvånget existerade, eller för 20 å 30 år sedan, då vederbörande pinades af politisk skuggrädsla, så kunde den visserligen icke på något sätt ursäktate, men åtminstone förklarats genom ett befintligt faktum, men nu är den en löjlig och oförklarlig återgång till skuggrädslans dagar, och ett återförande af passtvånget, eller något som ännu värre är. Vi föreställa oss, att rikets ständers justitieombudsman, som äfven har att tillse det särskilda författningar icke stå i strid med grundlag och allmän lag, med allt skäl skulle kunna vidtaga vederbörliga mått och steg med afseende på dessa onödiga trakasseristadganen, som stå i strid icke blott med allmänna lagens anda och principer, utan specielt med hela dea tankegång, som legat till grund för förordningen om passtvångets upphäfvande. Han skulle härigenom i någon mån godtgöra den passivitet han ådagalagt såväl i fråga om polisvåldsbragderna i Mars månad sistlidet år som i afseende på ransakningarne om jernvägsolyckan vid Sandsjö. Vi tro också, att pressen i allmänhet icke bör släppa detta tilltag oanmärkt. Saken gäller väl närmast endast hufvudstaden, men det är dock på samma gång fråga om en vigtig princip, och det är klart, att ett godtycke, som oanmärkt får stadga sig på en punkt, snart finner efterföljd flerstädes.