Aftonbladet – 29 mars 1865, sida 3

hvilken helt och hållet åsyftade att rädda uni onen utan krig, sökte insurgenternas i stader varande agenter att förstöra unionen utar krig, i det de ville upplösa och stycka den samma genom underhandlingar. Båda par tierna voro mot kriget; men det ena före drog kriget framför unionens undergång. och sålunda uppstod kriget. En åttondede af hela befolknimgen bestod af färgade slaf. var, hvilka ej voro spridda öfver hela uni onen, utan lefde i dess sydliga delar. Des sa slafvar bildade ett egendomligt och mäk. tigt element, och en hvar visste, att dette element på ett eller annat sätt skulle leda til krig. Förstärkningen, upprätthållandet ock utbredandet af detta element var det mål för hvars skull insurgenterna ville sönder slita unionen genom kriget, under det regeriogen ej tog i anspråk någon annan rätt, än att inskränka detsammas territorialutvidgning. Intetdera partiet väntade. att striden skulle erhålla den storlek och längvarighet, som den redan uppnått: intetdera af båda väntade, att stridens orsa ker skulle upphöra redan före densammas slut. Hvar och en väntade en lättare triumf samt ett mindre radikalt och förvånande resultat. Båda läsa samma bibel och bedja till samma Gud. Båda anropa Hans bistånd mot den andra. Det mätte låta sällsamt. att en hvar skulle våga att anropa Guds bistånd, för att utpressa bröd ur andra menniskors anletes svett; men låtom oss ej döma på det vi ej må varda dömda! Bådas bön torde ej blifva hörd; :ngendera partiets bön har blifvit fullkomligt hörd: ty den Allsmäktige har sina egna rådslag. Ve verlden för förargelses ekull; ty det är nödvändigt att förargelse varder kom: mande; men ve den man, som åstadkom. mer förargelse.s Om vi antaga, att slaf. veriet i Amerika är en af dessa förargel ser, som den gudomliga försynen anset! böra komma öfver oss, men som Gud, sedan det fortfarit under den af honom före skrifna tid, nu vill undanrödja, och alt! Gud gifvit såväl norden som södern dette förfärliga krig, såsom det straff som anstår dem, från hvilka förargelsen kommit, skole vi väl deruti se ett förnekande af dessa gudomliga egenskaper, som städse tillskrif. vas den letvande Guden af dem, som trc på honom? Innerligt hoppas vi, och brin. pande bedja vi, att detta väldiga krigets gissel snart måtte försvinna; men om de är Guds vilja, att kriget skall fortfara, til dess de genom lilfegna under 250-årigt obe. taldt arbete hopade rikedomarne blifvit för slösade, och till dess genom rg fram: lockade bloddroppar blifvit gäldade genom dem som svärdet utgjutit, såsom det profeterades för 3000 år sedan, så måste dock, utan ovilja mot någon, med kristlig kärlek till alla, och med stadigt fasthållande vid rätten, påstås, att Herrens rådslag äro fullkomligt rättvisa. Liksom Gud förlänar Oss örmågan alt inse det rätta må, vi kämpa för att fullborda det verk, hvaruti vi äro inbegripna, förbinda mnationens sår, och örja för de fallnas enkor och barn, samt ka vinna en varaktig fred sinsemellan och u ed alla nationer.? Från Newyork skrifves den 4 Mars: ?Den tidpunkt, då unionsregeringens myndighet skall öfverallt vara fullständigt åter ställd, närmar sig från dag till dag. Väl hafva vi nu ej. att berätta om några nya stora segrar; men vår armå gör ständiga framsteg. Sherman tågar direkte mot Raleigh och skall på vägen förena sig med Schofield, såvidt ej denna förening redan försiggått, såsom ämnadt var vid Fayette ville. Derigenom skall unionshären vinns en ny förträfflig kommunikationslinie, eme. dan Cape Fear River är segelbar ända til Fayetteville, och härens förnödenheter så ledes kunna sjöledes med lätthet tillsändas densamma. En blick på kartan visar huru det i detta fall står till med Lees kommu nikationslinier. Afven är det ej troligt at Grant skall uteslutande åt Sherman öfver låta Lees fullkomliga isolerande; tvärton hör man att Potomacarmen börjat nya rö relser, hvilkas syfte och riktning ännu e äro bekanta. Allmänna öfvertygelsen är. att det skall gå mid Richmond såsom mer Charleston och Wilmington. Medlemmarnt af kongressen i Richmond smyga sig bor den ena efter den andra och Lee har uti en snart sagdt Bönfallande skrifvelse besvuri parlamentets president, att ej i detta kriti ska ögonblick lemna honom 1 sticket. Ge nom att förkasta det af Lee så ifrigt för ordade lagförslaget om negrernas beväp nande har rebell-parlamentet tillfogat de konfedererades störste härförare en ny kränk ning, men tillika gifvit honom en förevänd ning att bortkasta svärdet, om han skulle anse all vidare strid gagnlös.