Aftonbladet – 28 mars 1865, sida 3

ennes kalla lemmar och höll lifvet qvar. ter höjres menniskostegen, närmare och närmare.. Men han aktar ej derpå. Stundtals äro de också borta. Tro iecke, Agatha! attjag hade kunnat..., sade ham. Nej, jag känner, inför Gud, alt jag aldrig kunnat göra detta, om jag ej varit förrsvuren åt en makt, en främmande makt, som länge drifvit sitt spel med mig. Nej, tro, icke, att det var jag, jag sjelf, som gjorde ddet! Den onda makten var det — jag känner den sedan länge, ty det var densamma, som dref mig..., fast nej! det var annat. — Jag kunde sjelf hjelpa ur vägen ett stackars djur, som hennes make, men jag kunde icke göra det med dig! ? Ett skri, häpnadsfullare, smärtsammare, än något dödsskri, skar luften i detsamma. Han hörde det och förstod väl, från hvem det kom. Äfven Agatha hörde det, och en väldigare purpurvåg, än någonsin förut, vällde fram ur bennes bröst. Men hon samlade all sin styrka för att kunna öppna ögonen och möta hans blick, När hon åter slöt dem — för sista gången — spred sig ett leende af segerfröjd öfver hennes ansigte och hon sjönk tillsammans, i dödsstunden hviskande så tyst att det lät som en andehviskning: Kom .. snart... efter!...7 Undeer det dena äldre brodern bortförde Margretta, stego de begge andra karlarne fram tilill platsen. Hann var en värre djefvul, än jag hade tänkt!?? yttrade Niklas med hes stämma. Blixttsnabbt stod Gunerus upprätt. — Sjelfbevarel:lsens instinkt grep honom ett ögonblick. l ?Hvgad viljen 1?? sade han, och det låg ett så : dödligt hot i hans röst, att den fege